Recension: Final Fantasy XIII

Det är lite drygt tre år sedan Final Fantasy XII kom till Sverige och jag applåderade detta som den naturliga evolutionen av japanska rollspel, som annars lätt känns spårkörda. Ända sedan del tolv har följt utvecklingen av uppföljaren, Final Fantasy XIII. Dessa tre år har kantats med överraskningar och en del besvikelser. Så när spelet äntligen trillade ner i min brevlåda försökte jag uppehålla min fasad av skepsis, låt oss säga att den höll ungefär två minuter.

För det första vill jag be om ursäkt att denna recension dröjt så länge som den gjort, men som stort fan av serien ville jag verkligen inte stressa igenom det och sen är Final Fantasy XIII, som sig bör, ett väldigt långt spel.

Jag fick under förra året veta att man frångått mycket av det som gjort del tolv till den hit det var och att man valt att gå tillbaka till ett klassiskt JRPG upplägg OCH jag fick dessutom veta att man helt skrotat butiker och städer till förmån för ett ”köp där du sparar” system. Detta otroliga ”svek” fick mig att överväga att hoppa över denna titel och istället satsa på White Knight Chronicles, kunde det vara så att SquareEnix storhet passerat? Men så kom spelet tillslut och i samma stund som den handskbeklädda handen gav mig valet New Game var allt förlåtet. Den känsla som Final Fantasy inger är svår att beskriva. De avskalade menyerna och den stilsamma musik skvallrar om att det är dags att spendera timmar i ännu en fantasi värld med allt vad detta innebär.

Huvudpersonen är den före detta militären Lightning. Som första kvinnliga huvudperson kan man konstatera att hon gör ett ganska bra jobb, även om röstskådespeleriet ibland inte känns helt hundra. För att inleda denna recension kan jag konstatera att Final Fantasy XIII troligtvis erbjuder seriens sämsta inledning. Handlingen liksom engagerar inte, karaktärerna känns stela och ointressanta och som om detta inte vore nog är spelsystemet under de första speltimmarna ganska avskalat och tråkigt.

Handling

Handlingen kretsar kring två riken i en framtids värld. Handlingen börjar på den svävande kontinenten Cocoon där huvudpersonernas öden knyts samman på ett sätt som är väldigt typiskt för JRPG men det känns inte överdrivet krystat så vi köper det. Cocoon har varit i en flera hundraårig konflikt med Pulse deras barbariska grannar och flera krig har utbrutit och allt som har med Pulse att göra skys som pesten. Pesten är även en ganska lämplig liknelse eftersom föremål ifrån Pulse har den otrevliga bieffekten att förvandla vanliga invånare till så kallade l´Cie. l’Cie kommer i två smaker, de som är knutna till Cocoon och de som är knutna till Pulse, de senare är givetvis samhällets fiende nummer ett och Cocoons regering skyr inga medel för att se till att dessa individer omkommer snarast möjligt. Spelet börjar med att en artifakt ifrån Pulse har hittats, en så kallad fal’Cie, och risken för smitta anses vara för stor så människor i de berörda området får tyvärr packa och sticka till Pulse. Jag ska faktiskt undvika att gå så mycket djupare in på handlingen än så men jag kan lova att gillar man JRPG i övrigt lämnar handlingen inte mycket att önska. Tyvärr dröjer det dock en stund innan man kommer in i ploten och det är först då man förstår kopplingen mellan karaktärerna och vad som tycks vara deras mål.

Spelsystemet

Så spelet börjar ganska hastigt och det snabba och avancerade stridssystemet visar sig vara ganska simpelt och inte avvika speciellt mycket ifrån det vi är vana vid. Istället för EN klassisk ATB mätare så har vi två efter varandra. Detta innebär att du får välja två kommandon istället för ett och när båda mätarna nåt max utförs de. Detta innebär att du kan välja två olika typer av t.ex. attacker efter varandra, eller en mer avancerad attack som då sedermera ”kostar” två mätare. Skulle det vara så att du behöver stressa på processen kan du trycka på Trekanten och de mätare som är fulla just då utförs. Detta är inget att rekommendera så länge man bara har två mätare, men med tiden blir det fler och väntetiden mellan utföranden blir länge. En annan sak som är nytt är att man endast styr sin huvudkaraktär och kan inte påverka vad ens medhjälpare gör. Detta blir dock ändring på en bit in i spelet då Paradigm Shifts introduceras. En paradigm är ett beteende eller en klass som varje karaktär kan ha. Det finns sex olika paradigmer och de som finns är

Commando – En aggressiv paradigm som bygger på fysiska attacker. Detta är den ända paradigm som har det klassiska Attack kommandot.

Medic – En medic är lika med en klassisk White Mage och kan ta bort negativa status effekter, väcka upp utslagna vänner och givetvis även läka skador som du kommer ådra dig.

Synergist –

Ravanger – En ravanger är egentligen en black mage med möjligheten att använda sin magi tillsammans med sina vapen, de kan alltså utföra attacker med eld, blixt, is osv för att förstärka sina attacker.

Sabotuer – Är fienderna för starka, snabba eller bara för bra i allmänhet. Använd då bara en sabotuer och kasta diverse negativa status effekter på motståndet. Detta kan vara allt ifrån sämre försvar, svagare attacker eller att fiende ska agera långsammare. En sabotuer kan alltså inte orsaka direkt skada men hjälper onekligen till.

Så när du väl har en grupp om tre kämpar att slåss med kommer du vilja skräddarsy uppsättningar av paradigmer för att kunna möta motståndet du möter. De är till exempel bra att kombinera Commando, Ravanger och Medic så att man kan orsaka skada, men samtidigt läka de smällar som oundvikligt kommer tillbaka. Det finns även en fördel med just kombinationen Commando och Ravanger utöver att ha två av samma, det förstår ni senare varför.

Det är alltså därför man ska blanda Ravanger och Commando

Grafik och ljud

En av de tydligaste sakerna med SquareEnix PS3-debut är givetvis att man lagt ner ordentligt med krut på att grafiken och ljudet. Spelet ser riktigt bra ut och det för nästan ingen skillnad mellan de förrenderade filmerna och den realtids renderade grafiken. Detta är roligt eftersom just den skillnaden varit ganska stor i tidigare titlar. Miljöerna är enorma och varierande men vi hade verkligen föredragit en mer öppen bandesign då det initialt mest handlar om att springa i korridorer och på mindre öppna ytor. Där drar Final Fantasy XII det längre strået med sitt mer MMORPG liknande upplägg.

Slutsats

Final Fantasy XIII är linjärt, det saknar butiker och byar, det har ett ologiskt vapensystem och är lite för lätt ibland. Trotts detta är det en intressant resa och de 60+ timmar det tar att spela igenom det ger dig verkligen valuta för dina pengar. Spelet ser bra ut, låter bra och fungerar överlag bra. Vi kan inte ge det 5/5 eftersom det ändå finns brister som känns onödiga med summan av kardemumman är ett JRPG som rent teoretiskt borde kunna locka nya spelare.

Betyg: 4.5 / 5

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/6/8/5/ps3sverige.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *