Recension: The Dark Pictures Anthology – House of Ashes

h_o_a_01Den tredje fristående delen från The Dark Pictures Anthology är nu här i säsong med oktobers slut och Halloween och erbjuder en helt ny scen i kontrast till det läskiga skeppet i Man of Medan och den mystiska lilla staden i Little Hope. Bland mörka, övergivna ruiner vilar något ondsint och våra fem hjältar rycks motvilligt ned bland dem.  

I spelets prolog så reser vi tillbaka över 2000 år i tiden till staden Akkad, som finns i Irak, där två folk befinner sig i krig. Kungen Naram-Sin påstår sig ha blivit förbannad av gudarna och måste därför offra hundratals krigsfångar i sitt nybyggda tempel som förlåtelse. Under prologen så får vi spela som två karaktärer, vakten Balathu och fången Kurum. Vi får se kungens grymhet i första hand när han beordrar en av våra karaktärer att avrätta en stackars flicka i tronrummet. Efter en liten stund så blir det solförmörkelse och utanför templet så hörs myllret av två arméer som drabbar samman. Strax därefter klipper det till vår fånge Kurum som lyckas fly från sin cell och smyga sig ut i tronrummet där vi till vår fasa får se att alla är döda. Vid utgången ser vi Balathu igen som förtvivlat smäller igen den stora porten och barrikerar den, med något riktigt otäckt ljud på andra sidan och smällar som om något försöker att ta sig in. De formar en tillfällig allians för att försöka fly undan vad det än är som bankar på andra sidan, och det visar sig vara mer än en. Prologen fungerar som en tutorial då vi får lära oss kontrollens olika rörelser och hur både beslut och snabba Quick Time Events fungerar och sedan spolar vi fram tiden till år 2003 under kriget i Irak.

De fem karaktärerna som vi får spela är makarna King (Eric och Rachel), som har varit ifrån varandra i över ett år och är båda relativt högt uppsatta inom USA’s militär, serganten Nick Kay som verkar ha en affär med Rachel, löjtnant Jason Kolcheck som är en lojal soldat och till sist Salim Othman som är löjtnant för den irakiska armén. Den första stunden med dessa nya karaktärer hjälper till att förändra framförallt mitt första intryck av “dudebros” i militären till faktiska karaktärer och det är både ljusare och mer “Hollywood” i atmosfären mot vad jag är van vid i dessa spel. Det faller dock samman efter ett tag och efter ett jordskalv så befinner sig våra hjältar långt under jorden i det urgamla templet ifrån prologen, numera begravet under sand. Vårt oväsen väcker såklart det otäcka från sin slummer och det dröjer inte länge innan skräcken återigen får fokus i spelet. 

h_o_a_02

Precis som i föregångarna så har dina val möjlighet att påverka spelets utgång, samtliga karaktärer kan dö eller överleva beroende på hur du spelar. Som standard så är valen tidsbegränsade och likaså knapptrycken i Quick Time Eventsen, så det gäller att hålla sig uppmärksam och klistrad vid vad som händer. Dessa snabba val och QTE’s är spännande och fungerar bra, dessvärre så känns kontrollen otroligt seg och oresponsiv när det är dags att vandra runt och utforska. Otaliga gånger så klistrar sig kameran precis vid bakhuvudet på en karaktär i korridorer så att det är lätt att missa detaljer eller helt enkelt försämra inlevelsen. Jag hade hellre sett att spelet mer eller mindre gick som på räls med flera val och QTE’s där karaktärerna rör sig genom miljön i filmformat istället, då händelserna är spännande men utforskandet känns drygt och nästan svårkontrollerat. Dock så är det spännande att finna ledtrådar och fakta för att försöka luska ut vad det är som försiggår, då det är väldigt spännande. 

En otroligt kul grej (och anledningen till att jag vågar spela dessa skräckspel överhuvudtaget) är att upp till 5 spelare kan vara med samtidigt och styra olika karaktärer. Jag och min fru spelade tillsammans och lät spelet dela ut karaktärer slumpmässigt vilket resulterade i att jag fick ta kontrollen över Jason och Salim och hon fick ta de resterande tre. Vid varje karaktärsskift så visar spelet en bild på karaktären och textraden “Stefan, your turn!” så att vi kunde passa kontrollen mellan varandra. Det här systemet anser jag ger spelaren mycket mer sammankoppling till “sin” eller sina karaktärer på ett helt annat sätt, då man vill att just den egna karaktären ska överleva och jag sitter med spänning i blicken och tittar när min fru spelar sina karaktärer och funderar på hur hennes val kommer att påverka mina karaktärer. Detta läge fungerar både online och via lokal coop och är i mitt tycke ett utav Dark Pictures Anthologys absolut starkaste aspekter mer än fantastiskt världs- och karaktärsbyggande. 

Jag tycker att House of Ashes är riktigt spännande och även om jag var skeptisk till temat med militärer i ruiner till en början så visade det sig vara riktigt bra! Vi har forntiden med Balathu och Kurum som visar på lite ursprung och sedan får vi även ta del av information från en gammal utgrävarexpedition som dog i ruinerna nästan 50 år tidigare, samt våra hjältars berättelse i 2003’s “nutid”. Berättelsen är stadig hela vägen med några twister på vägen som inte förstör uppbyggnaden någonting, vilket jag tycker att föregångaren tyvärr gjorde. Mitt största besvär är dock kontrollen när man går omkring, den är trög, oresponsiv och känns allmänt klumpig och jag hade som sagt gärna sett att dessa moment streamlinas på något annat vis. Annars är House of Ashes ett fantastiskt skräckspel och bör definitivt upplevas tillsammans med någon, allra helst att ingen av er har spelat det tidigare för maximal inlevelse och diskussion under spelets gång!

h_o_a_03

Största +
Spännande berättelse
Dina val påverkar mycket
Karaktärsrelationerna

Största –
Kontrollen i utforskandet är trög och oresponsiv
Vissa val känns för vagt beskrivna
Någon enstaka bugg där ljudet försvann i en konversation

 

7av10

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *