Recension – Diablo II: Resurrected

Diablo III är utan någon som helst tvekan ett av de spel jag lagt mest tid på tillsammans med kompisar och det är ett sådant spel man aldrig tröttnar på. Nu är den tjugo år gamla tvåan tillbaka i uppfräschad form och jag har tagit en titt på Xbox Series X-versionen.

Diablo 2 - 1
Det är nästan så att jag skäms för att skriva detta men jag spelade faktiskt aldrig Diablo II när det begav sig. Jag minns att jag gick på folkhögskola när spelet gavs ut men istället för att haka på trenden så satt jag istället och spelade Vagrant Story på min tjock-TV i studentrummet. En stor anledning till att jag skippade spelet var nog för att det bara fanns till PC, jag hade tidigare spelat det första Diablo på PlayStation (komplett med svensk dubbning och allt).

Diablo II: Resurrected är därmed ett helt nytt spel för mig som jag upplevt för första gången och det visade sig snabbt att detta var en ganska annorlunda och bitvis frustrerande upplevelse jämfört med trean.

Något av det första jag upptäcker i den här nyversionen är möjligheten att kunna växla mellan den nya och den gamla grafiken med ett enkelt knapptryck. Här ser man verkligen hur stor skillnad det är och vilken möda man lagt ner på att restaurera det här spelet till moderna format. Framför allt ljussättningen och animationerna är rent makalösa jämfört med originalversionen och det märks att utvecklarna valt att uppgradera spelet med omsorg.

Diablo 2 - 3
Redan från början finns det sju olika karaktärer att välja mellan, dels de fem ursprungliga samt de två som Blizzard la till i expansionen Lord of Destruction som släpptes något år efter grundspelet. Valet hos mig föll på Sorceress medan min bästa vän som jag spelade med valde Barbarian. Jag har även parallellt spelat på en solokaraktär, druiden, inför den här recensionen bara för att få perspektiv på hur annorlunda de olika klasserna är.

Något som slår mig i direkt jämförelse med trean är hur brutalt och oförlåtande spelet är redan från start. När du dör så måste du leta upp ditt lik för att få tillbaks de prylar din karaktär var utrustad med då dessa förloras annars. Dö kommer du att göra mycket och ofta, det ligger i spelets natur och design och stundtals känner man frustrationen smyga sig på när man fallit offer för samma grupp fiender om och om igen.

Det märks att utvecklarna valt att vara trogna originalet på alla sätt och vis och det är både bra och dåligt. Ett typexempel på något som borde ändrats är andra aktens boss, Duriel, där man är instängd i ett trångt rum där spelet knappt hinner ladda in ordentligt innan man blir ihjälslagen på några få sekunder. Det tog mig åtskilliga försök innan jag lyckades ta mig vidare till tredje akten av denna anledning och svordomarna haglade framför TV:n under en timmas tid.

De olika klasserna känns så pass olika varandra att varje gång man startar om på nytt så känns det i mångt och mycket som att man spelar ett helt annat spel än vad man gjorde med förra karaktären. Utan att överdriva så lär detta vara ett spel man kan lägga tusentals timmar på utan att bli trött på det. Det är riktigt roligt att spela själv men ännu roligare blir det så klart i sällskap av vänner.

Diablo 2 - 2
Diablo är dock alltid Diablo och oavsett hur förbannad man blir så sitter man där helt fast när man väl börjat spela. Diablo II: Resurrected är precis som de övriga spelen i serien helt vansinnigt beroendeframkallande och timmarna bara flyger iväg utan att man märker det. Detta om något är väl ett bevis på hur bra det här spelet är både för veteraner och de som upplever det för första gången som jag gjorde.

Testad version: Xbox Series X

Största +

Läcker ljussättning och grafik
Vansinnigt beroendeframkallande
Alla klasser känns olika varandra

Största –

Troget originalet på gott och ont

9av10

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/6/8/5/ps3sverige.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *