Recension – Life is Strange: True Colors

När franska Dontnod Entertainment skapade Life is Strange-serien så kunde de nog aldrig ana att det skulle bli en så stor succé. Telltale Games var närmast ohotade på tronen när det kom till episodiskt berättande men de fick en värdig utmanare med fransosernas spel. Nu har staffettpinnen lämnats över till amerikanska Deck Nine istället och True Colors är det senaste spelet i serien.

LiS Colors - 1
Den här gången utspelar sig äventyret i den lilla småstaden Haven och vi får följa huvudkaraktären Alex Chen som nyligen kommit tillbaks till staden för att återförenas med sin broder Gabe. Haven är en sån där otroligt mysig småstad där alla känner alla, en stad där allt verkar frid och fröjd men där det under ytan visar sig att staden ruvar på obehagliga hemligheter. Jag kommer osökt att tänka på min absoluta favoritserie Twin Peaks till en början och Haven är definitivt en stad jag mer än gärna kunnat bosätta mig i om vi bortser från hemligheterna folk bär på.

En bit in i äventyret dör Alex bror i en olycka som till en början (självklart) inte är lika uppenbar som den verkar. Genom att vandra runt i långsamt tempo mellan ett fåtal olika platser är det upp till Alex att nysta upp mysteriet i bästa Agatha Christie-stil. Alex har dock en superkraft i form av att hon kan känna av och påverka andra människors känslor vilket snabbt visar sig vara användbart när mer eller mindre alla i staden ljuger om saker.

LiS Colors - 2
Själva idén med superkraften är en häftig sådan på papperet men dessvärre ligger det ingen djupare spelmekanik bakom utan det känns på mångt och mycket bara som en gimmick utvecklarna lagt in för att få berättelsen att stå ut från mängden av liknande berättelser. Det enda du behöver göra är att hålla inne en knapp för att ”läsa av” folk och mer avancerat än så blir det tyvärr aldrig.

Inledningen i Life is Strange: True Colors är till en början otroligt seg och det blir inte bättre av att Alex rör sig så långsamt hon bara kan samt det faktum att det är laddningstider varje gång man går upp för en trappa eller ut genom en dörr. Jag spelade Xbox Series X-versionen och den går i 30 bildrutor per sekund vilket gör att jag inte för mitt liv kan begripa på vilket sätt detta är optimerat för nästa generations konsoler. Lyckligtvis spelar bilduppdateringen ingen större roll i ett berättelsedrivet spel av den här typen som kräver minimal interaktion av spelaren men det känns ändå slarvigt av Deck Nine att inte utnyttja kraften i de nya konsolerna fullt ut.

Mitt största problem med spelet är att oavsett vad som inträffar i berättelsen så känns det som att jag sett det förut och då i bättre tappning. Folk som dör under mystiska omständigheter, elaka storföretag, konspirationer, småstäder och så vidare gör att inget av berättelsen i spelet har en egen identitet eller någon form av nytänk och detta medför att man tappar intresset för själva mysteriet och istället bryr sig mer om bikaraktärerna som exempelvis tanten med Alzheimers i blomsteraffären.

LiS Colors - 3
Det roligaste inslaget tyckte jag var halvvägs genom spelet när hela staden hade arrangerat ett stort rollspel för en liten kille. Här drivs det och skojas friskt med både Dungeons & Dragons och Final Fantasy vilket fick mig att dra på smilbanden rejält.

Life is Strange: True Colors är inte ett dåligt spel, det känns dock väldigt halvdant och berättelsen innehåller i princip alla klyschor i boken. Uppskattar du föregångarna så är dock chansen stor att du kommer att gilla även det senaste tillskottet.

Testad version: Xbox Series X

Största +
Grymt soundtrack
Rollspelsdelen är alldeles underbar
En rad intressanta karaktärer

Största –
Berättelsen engagerar aldrig på riktigt
Tekniskt undermåligt
Potentialen med Alex superkraft utnyttjas aldrig fullt ut

6av10

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/6/8/5/ps3sverige.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *