Recension: The Last of Us Part II (PS4)

När Naughty Dog släppte The Last of Us för sju år sedan så slog det ner som en bomb bland både recensenter och ”vanligt” folk. Inte bara överträffade det förväntningarna utan det kom också att bli starten på ett nytt varumärke och ett av de mest älskade spelen någonsin. Nu är uppföljaren här men kan succén upprepas igen?

TLOU2 - 2
Jag minns mycket väl när The Last of Us kom, jag fick som så många andra medier världen runt ta del av spelet några veckor innan den officiella lanseringen skedde och det var med stor förväntan jag slängde in skivan i mitt PlayStation 3. Spelet liknade ingenting jag tidigare spelat och det var första gången jag kände att ett spel verkligen var på allvar och vågade försöka beröra med sitt berättande. Jag minns fortfarande hur överväldigad jag var av spelets början där Joel mister sin familj och hur slutet verkligen slöt samman hela berättelsen. I efterhand hade spelet en rad brister men just då var det ingenting jag reflekterade över utan jag satt bara hänförd av ett av PlayStation 3-erans sista spel.

Sju år har som sagt gått och PlayStation 4 sjunger på sista versen när den efterlängtade uppföljaren äntligen är här. Om Naughty Dog satt i system att släppa nya spel i den här serien i slutet av varje konsolgeneration eller om det bara blivit så låter jag vara osagt.

Det som slår mig direkt när jag startar The Last of Us Part II är hur otroligt vackert spelet är rent tekniskt och grafikmässigt, det är helt bisarrt att det ens fungerar på så så gammal hårdvara och att inte konsolen brinner upp med tanke på ljuden den stackaren ger ifrån sig när man spelar är ett rent under. Detta är utan tvekan det tekniskt mest imponerande spel jag sett och det är helt makalöst hur Naughty Dog fått till alla detaljer i spelvärlden både när det kommer till karaktärerna och själva omgivningarna.

TLOU2 - 3
Då jag vill hålla denna recension fri från ”spoilers” så kommer ni inte kunna läsa mycket av vad själva spelet handlar om i denna recension av natuliga skäl men spelet öppnar med att fem år har gått sedan vi senast såg Joel och Ellie i slutet av förra spelet. Tillvaron verkar ha lugnat ner sig något även om det fortfarande är en hård verklighet i virusets fotspår, en parallell som just nu går att dra till verkligheten även om det så klart inte springer muterade människor på gatorna och dödar folk. Kanske är det just detta faktum som gör att The Last of Us Part II träffar extra hårt, jag blir berörd på ett sätt jag inte brukar bli när jag spelar spel och det är både positivt och även negativt vilket jag går in på lite senare.

Att Ellie är huvudkaraktär denna gång istället för Joel får sig sin förklaring någon timma in i spelet, jag vill ej avslöja vad som händer men var beredd på att bli överraskad. Då hon både är yngre och piggare än Joel så innebär detta även att hon är mer rörlig och lättkontrollerad än min namne och detta öppnar givetvis upp för en betydligt större spelvärld den här gången. Ellie kan exempelvis klättra på rep, slänga runt dessa på diverse ställen och därmed öppna upp nya vägar och nya områden att utforska. Det är också här som mycket av storheten i spelet ligger då det finns mängder med områden och hus att utforska som inte hör till själva berättelsen och att ta sidospår är något jag varmt uppmanar till.

TLOU2 - 1
Något jag reagerat på ända sedan den första trailern från spelet visades är det överdrivna våldet som präglar spelet, rena avrättningar blandas med tortyrscener och annan misär som visserligen även är en del av verkligheten men som här stundtals mest känns som effektsökeri hos utvecklarna. Jag är fullt medveten om att spelvärlden är hemsk, mörk och grisig men stundtals känns det bara för mycket när man gång på gång får se närgående bilder av människor som plågas på olika sätt i spelets filmsekvenser. De muterade odågorna i spelet är obarmhärtiga men spelet visar även upp att det värsta monstret av alla är människan.

Berättelsen i spelet är bra och välskriven men det känns ändå som att något saknas, den engagerar mig inte alls på samma sätt som i första spelet. Mycket av dynamiken där berodde på Joels vilja att skydda Ellie som bara var nästintill ett barn fem år tidigare och ingen av de nya karaktärerna är lika välskriven eller bra presenterad. En av följeslagarna och tillika Ellies kärleksintresse Dina känns mest som en frustrerande parantes som stundtals följer med på äventyret och mest är i vägen även om hon gör sitt bästa för att hjälpa till under striderna.

Just själva striderna är absolut spelets starkaste sida och de är de bästa som Naughty Dog någonsin konstruerat. Det känns som varje sammandrabbning i The Last of Us Part II är minutiöst designad och det är ofta du måste improvisera och hitta nödlösningar för att överleva om du inte väljer att spela på den enklaste svårighetsgraden. De olika mänskliga fienderna har dessutom en egen personlighet och olika namn vilket hörs när de kommunicerar med varandra och detta är första gången jag sett det i ett spel vilket tyder på att detta är ett mastodontprojekt utan dess like. Att höra deras förtvivlade skrik sins emellan när de hittar en dödad kollega väcker känslor hos spelaren och ibland får man nästan dåligt samvete av att ta livet av dom när de trots allt också bara är människor som försöker överleva.

TLOU2 - 4
The Last of Us Part II är en värdig uppföljare som gör mycket rätt men som inte lyckas överträffa föregångarens narrativ. Det som imponerar är istället världsbyggandet, de helt fantastiska striderna och den sanslöst vackra grafiken och ibland räcker det långt. Jag har väldigt svårt att tro att någon som uppskattade föregångaren lär bli besviken på det här spelet men härnäst hoppas jag att Naughty Dog gör något mer lättsamt i stil med ett nytt Jak & Daxter exempelvis.

Betyget landar på en stark åtta med betoning på stark och detta är en riktigt värdig avslutning på en konsolgeneration som pågått i snart sju år.

Största +
Grafiken och tekniken är den bästa någonsin i ett spel
De dynamiska striderna är makalöst bra
En värdig uppföljare till en modern klassiker

Största –
Berättelsen berör inte på samma sätt som i föregångaren
Ibland blir det sadistiska våldet en aning för mycket

8av10

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/6/8/5/ps3sverige.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *