Recension: Death Stranding

death_stranding_01Jag vet att min recension kommer i det senaste laget, men Hideo Kojimas senaste spelvärld är inte något som man bara kan susa igenom. Jag har axlat rollen som Sam Porter och troligen klockat in flera miljoner steg i stegräknaren på min resa genom Amerika för att binda samman mänskligheten igen i ett dystert, men vackert ödeland. 

Jag vill poängtera direkt trots tiotals timmars spelande så är jag fortfarande inte förtjust i kärnmekaniken i spelet, det vill säga vandrandet. Det var spännande de första timmarna och att låsa upp nya verktyg och fordon gav mig nytt mod varje gång men till slut så kände jag bara att det var jobbigt och framförallt tråkigt att ta sig fram och tillbaka över kartan. Höga suckar när de hotfulla BT’s eller Mule-fienderna visade sig när jag snarare borde få reaktionen att sätta mig rakt och spela mer fokuserat. Det var inte det att hotet om att Sam skulle dö som bekymrade mig, snarare att jag kommer att tappa och ha sönder stora delar utav min packning. 

Sam är en så kallad repatriate, vilket i den här världen betyder att man kan återupplivas om man dör. Sam är även diagnoserna med sjukdomen DOOMS, som i olika grader får den drabbade att kunna känna av och i värre fall se de odöda BT’s som är helt osynliga för alla andra. Som om inte hotet om osynliga odöda och en okänd sjukdom var nog så är även regnet livsfarligt: det kallas numera för Timefall av den enkla anledningen att allt som regnet nuddar åldras otroligt fort. Så i ett spel som handlar om att leverera paket i ett ödeland så adderas farorna upp ganska fort med de odöda, regnet och banditer, för att inte tala om de militanta terroristerna Homo Demens som vägrar låta Amerika sammanfogas igen. 

death_stranding_03

Huvuduppdraget i Death Stranding är att Sam får i uppdrag utav Amerikas sista president att resa från kust till kust och hjälpa de olika små byarna med förnödigheter och samtidigt koppla dem samman via det nya ”internetet” som går under namnet Chiral Network. Det gör att förutom kommunikation så kan man även börja 3D-printa viktig utrustning så länge det finns material, något som man också kommer att få fixa mycket av i sidouppdragen. Genom att utföra massa uppdrag med varje community så bygger man upp sitt rykte med dem och erbjuds mer verktyg och har möjlighet att höja kvalitén på vägarna mellan de olika ställena. Dock så har det sitt pris då, likt bandbredd idag, Chiral Network är en resurs som man får hantera då alla ställen inte kan få max användning utav den. 

När det kommer till berättelsen så är det svårt att veta vad jag ska säga egentligen. Det här är verkligen Kojima som har fått fria tyglar. Tycker man att Metal Gear-serien kan spåra ur så får man ta på sig bilbältet, för i Death Stranding gäller det att bara åka med. Vår första presentation utav Sam Porter är mitt ute i en leverans där han kraschar sin motorcykel och söker skydd ifrån regnet i en grotta. ”Okej, absolut” tänker jag. Osynliga fotspår uppenbarar sig runt honom och han håller andan. ”Allright? Osynligt hot, got it” och jag är intresserad. En kvinnlig karaktär dyker upp ifrån ingenstans och pratar med Sam och kallar honom för The Legend och försvinner ur tomma intet. Sedan lossnar dammen och vi har en bebis i tub som varnar för BT’s, folk exploderar till kratrar när de dör, huvudstadens forskare kan göra vapen utav Sams ”toalett-rester”, Sam får se minnen utifrån en tub-bebis perspektiv när de är i kontakt, stora valar utav odöd skugg-slem uppenbarar sig och det är bara i de första timmarna. Och då har jag inte ens rört vid Sams drömmar om en strand där han talar med sin syster Amelie som befinner sig på andra sidan Amerika eller att alla i spelet heter ”någonting-man” så som dina första rådgivare Heartman, Deadman och Die Hard-man. 

death_stranding_02

Death Stranding är en sjukt vild åktur och det är definitivt ett spel som dividera spelarbasen. Personligen så har jag fortfarande svårt att gilla själva gameplayen och jag har tvingat mig själv att köra vidare just för att berättelsen är så skruvad att jag bara måste veta vad som händer härnäst. Själva kontrollen är fantastisk och responsiv, trots ett balanssystem som går igång så fort Sam packar på sig många paket. Men hjälpmedel finns att tillverka och ibland så ligger de redan ute ifrån andra spelare. Det kan vara stegar, klätterutrustning, broar till laddstationer och utkikstorn. Alla delar hjälper men att resa från punkt A till punkt B med packningen i behåll är fortfarande det man gör 90% utav tiden i spelet. När man får tillgång till motorcykeln i början så underlättar det en hel del tills dess att man måste igenom raviner med mycket stenar då det känns som om den fastnar i ALLT och bara blir jobbig att ha med sig. Musiken är fantastisk och man kan finna låtar att spela i Sams musikspelare när man vill. Naturen och miljöerna är riktigt vackra och gröna i början, till mer ljusa och vita uppe i de kalla bergen. Oavsett hur man betygsätter spelet så är det ingen tvekan om att det är en riktig upplevelse. 

Största +
Otroligt vackra miljöer
Kontrollen är väldigt bra

Största – 
Resa fram och tillbaka blir riktigt tråkigt
Balanssystem och tappade paket
Storyn är på tok för abstrakt vid många tillfällen

7av10

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/6/8/5/ps3sverige.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *