Recension: Divinity Original Sin 2

DOS2_01När Divinity Original Sin 2 släpptes den första gången i september 2017 till PC så höll jag både tummar och tår på att vi skulle få en port till PS4 precis som det första Original Sin. Det tog lite tid men nu så har Larian Studios äntligen skapat en version för konsoler och co-op är lika fantastiskt som jag hade hoppats på! 

Divinity Original Sin 2 är en kronologisk uppföljare och nu när magikällan ”source” har etablerats och spridit sig genom världen så har det blivit nästintill en häxjakt för att fånga de som besitter den kraften. När man startar spelet så får man antingen skapa en helt egen karaktär med klassiska inslag som ras och class, men även vilka särskilda drag de besitter som kan användas i konversationer. Exempel på dessa är Outlaw, Scholar, Soldier och mer därtill. Dessa tillsammans med din ras och dina egenskapspoäng gör att nästan varje konversation i spelet kan påverkas på olika sätt vilket både är till din för- och nackdel. Att spela en glappkäftig dvärg kan kanske vara till fördel när du snackar runt i slummen men kan bli en mardröm när du befinner dig i finare hus och sällskap. Du kan (och rekomenderas) att välja en av 6 färdiga karaktärer med egna origin-berättelser och personliga uppdrag under spelets gång. Vissa av dem kan ibland gå lite i vägen för varandra, så som att en karaktär kanske behöver prata med en NPC som en annan karaktär vill mörda vid blotta åsynen. Det är lite så spelet kommer att se ut hela vägen och dina färdigheter spelar roll, likaså vem av dina karaktärer som tar initiativen i konversationer.

Jag har spelat via lokal co-op med min fru och det har varit riktigt roligt. Precis som i spelet innan så är det en split screen och vad vi båda gör påverkar inte den andra allt för mycket, om inte någon av oss råkar döda en NPC som har ett uppdrag åt den andre (det hände ett par gånger, woops). Det är inga laddningstider när vi går igenom grottor eller in i byggnader och vi kan hela tiden gå vart vi vill separat. Det känns nästan som om vi spelar samma spel på olika sätt i samma spelvärld, det är en konstig men välkommen känsla. Med det systemet så kommer ju dock rädslan att det den ena gör kan förstöra för den andra men så är det inte riktigt, det kan bli ett hinder men allt går att lösa på olika sätt. Alla NPC’s går att döda om man har massmördartendenser men likaså går nästan allt att lösas med diplomati. Vi har provat att gå lite separat och mötas upp för lite svårare utmaningar och strider och det har funkat bra. Vi ger varandra lite nyckelord för uppdrag vi stöter på så att båda ändå är ganska uppdaterade med vad som sker då det är lätt att stirra sig blind på vad som händer just dig.

Sedan så har spelet en riktigt bra journal som uppdateras så fort något händer i ett uppdrag, så det är lätt att gå in där och kika när någon av oss för oss framåt. Menyerna är också separata vilket gör att spelet aldrig pausar för någon av oss, vilket är riktigt skönt då det är ett RPG med allt som tillkommer i form av utrustning och poäng att lägga ut. Vi kan också väldigt smidigt och magiskt skicka föremål vi kommer över till varandra, vilket minskar behovet att springa fram och tillbaka hela tiden. Det blir dock bökigare att pilla i menyerna när vårt party består utav fyra karaktärer (man kan rekrytera 2 AI-karaktärer) och alla har separata inventoryn men man kommer in i det efter ett par timmars knapptryckande.

DOS2_02

När det kommer till striderna så är Divinity Original Sin 2 ganska oförlåtligt. På den normala svårighetsgraden så fick vi stryk av nästan allting de första timmarna och det var först när vi började skramla ihop (och ibland stjäla) till nya vapen och rustningar som vi kunde börja kämpa emot. Det är turbaserat och allt i din närhet har olika användningsområden. Olja kan spillas ut för att göra karaktärer långsamma eller tändas på för ett blossande inferno. Elden kan i sin tur reagera på vatten för att bli en tjock dimma som hindrar synen, eller gift i elden för att spränga till lite mer. En vattenpöl kan lätt frysas till en hård isfläck och likaså om man blöter ner en fiende så kan denna frysas fast med ismagi eller föremål. Avståndsvapen så som pilbåge eller armborst har också bonus utav att befinna sig högt upp för att träffa längre och hårdare men får avdrag om man står lägre än sin måltavla. Det är både fröjd och frustration som varvar varandra i nästan varje strid då AI:n är ganska smart och tar till taktiker som vi ibland inte tänker på. Fröjden kommer i att ta sig an ett krigsparty och gå segrande ur striden.

Berättelsen känns stundtals väldigt tung och långa partier i spelet går ut på att mest vandra runt och prata med folk vilket för min del ibland blir lite för mycket och jag känner hur jag sjunker djupare ner i soffan tills det är dags för en twist eller strid. Det första spelet led av samma problem i mitt tycke, men Original Sin 2 har ändå lyckats hålla handlingen på spänn. Framförallt i början när man som nystartad karaktär fraktas som en fånge med de andra karaktärerna mot fängelseön Fort Joy, där magisterna har lovat att bota oss från den smutsiga source-magin. Ju mer vi gräver i vad de faktiskt sysslar med så liknar det låsta fortet en tortyrkammare utan dess like och vi blev båda ganska förvånade över hur grovt det ändå var.

DOS2_03

Divinity Original Sin 2 är helt klart en värdig uppföljare till det första spelet och det fungerar alldeles utmärkt på Playstation 4. Co-op är inga problem utan snarare ett stort plus oavsett om man vill spela med varandra eller separat, då det kryddar handlingen och oväntade händelser kan ske som gör att man överraskas ofta. Om det är något som jag tycker segar ner spelet så är det menyhanteringen i coop, när man får öppna upp sina menyer separat och skicka runt föremål. Spelar man ensam så får man upp fler inventoryn på samma gång och får därför en mycket bättre översyn men jag förstår att det blir svårt att klämma in på en delad skärm. Likaså blir det ganska långsamt när jag behöver springa fram och tillbaka massvis med gånger för att prata med NPC’s och hämta/lämna föremål till dem och det blir dialog på dialog. Det avtar mer ju längre man kommer men just i de sektionerna så sjunker jag som sagt bara djupare ner i soffan. Striderna är i mitt tycke spelets starkaste punkt och även om det är riktigt svårt i början så är känslan på topp vid varje seger, speciellt om man tänker till och använder strategi med elementen och terrängen.

Största +
Striderna är fantastiskt strategiska och oförlåtande
Egenskaper påverkar dialoger väldigt mycket
Troligen den bästa coop-upplevelsen på PS4 idag

Största –
Frustrerande om ”fel” karaktär startar dialogerna och strid uppstår som kan förhindras
Kan kännas väldigt långsamt när man går mellan NPC’s för att bygga vidare på olika uppdrag

8av10

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *