Recension: Dragon Quest XI – Echoes of an Elusive Age

Få spelserier har hunnit fylla 32 år men Dragon Quest är faktiskt en av dessa. Många kommer antagligen inte ens veta vad det är för serie nu men faktum är att det är en av de mest populära någonsin i Japan. Ett tag var det så illa att dåvarande Enix tvingades släppa spelen på helger eftersom människor sjukanmälde sig både från jobb och skola för att kunna vara hemma och spela fast trots populariteten i sitt hemland har serien dessvärre aldrig fått riktig genomslagskraft här i väst.

DQXI - 1
Nu är Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age äntligen här och jag hoppas inget mer än att det kommer att bli spelet som får folk att vakna upp och fatta vilken fantastisk spelserie detta är. Själv introducerades jag och blev frälst i och med nyversionen av fyran till Nintendo DS och sedan dess har jag gått och längtat efter varje nytt spel som om det vore julafton. Förra året bjöds vi på det ljuvliga Dragon Quest Heroes II som var ett sidospår men likförbaskat ett riktigt bra spel fast nu är den riktiga uppföljaren till tian alltså här.

”Det var bättre förr” är en fras som ofta används inom spelsammanhang och ingen har nog lyssnat mer på den frasen än Dragon Quests utvecklare Yuji Horii som i princip leverar samma upplevelse som för 32 år sedan fast i modern förpackning. Då Final Fantasy-serien gjort i princip allt för att glömma sina rötter och vad som gjorde den bra så är Dragon Quest raka motsatsen då man redan från början insåg storheten i konceptet. Rent spelmässigt är det ingen stor förändring jämfört med Dragon Warrior (serien hette faktiskt så i väst från början) på Nintendo 8-bit och 2018 års version, skillnaden stavas framför allt Unreal Engine 4 och det är precis så jag vill ha det.

DQXI - 3
Spelet tar sin början i en sömnig liten by belägen någonstans i bergen i spelvärlden Erdrea där den namnlösa protagonisten måste bestiga ett berg efter en lång tradition och därmed bevisa att han blivit en vuxen man. Det dröjer dock inte länge förrän det visar sig att han är den utvalde ”Luminary”, en kliche som använts genom alla tider i rollspel och i Dragon Quests värld fungerar det fortfarande, tro det eller ej. Efter att ha begett sig mot Erdreas huvudstad för ett möte med kungen börjar det dock gå utför, folk tror att han är djävulen själv och kastas i en fängelsehåla där han möter småtjuven Erik och först då börjar äventyret på riktigt.

Berättelsen i Dragon Quest XI är så enkel men samtidigt så genial. Originalversionen av spelet saknade helt röster men inför den engelska utgåvan har röster spelats in och de är så pass bra och skänker så pass mycket karaktär åt personerna och spelvärlden att jag blir helt fast redan från start. Serien har alltid bjudit på ljuvliga och älskvärda karaktärer men de som introduceras i del elva är några av serien absolut bästa hittills. Erik är hur skön som helst men favoriten stavas ändå Veronica, en rödhårig liten flicka som fullkomligt dryper av attityd i stil med Hit-Girl från Kick-Ass-filmerna.

Striderna i spelet är de klassiska turbaserade som blivit något slags signum för japanska rollspel även om man denna gång valt att slopa så kallade ”random encounters”. Alla fiender syns numera direkt på skärmen och man kan själv välja om man vill inleda en strid med dessa. Man har även inkluderat möjligheten att själv kunna springa omkring med karaktären under striderna även om detta är något jag personligen stängde av direkt till förmån för det klassiska läget med statisk kamera. Även om spelet till en början är väldigt lätt så blir det snabbt svårare och det krävs att man vet vad man gör för att man ska gå segrande ur bataljerna under senare delar av spelet.

DQXI - 2
En annan nyhet är det färdighetsträd samtliga karaktärer blivit begåvade med och det fungerar ganska exakt som Sphere Grid i Final Fantasy X där man har ett stort nät med olika noder man kan aktivera för att lära sig nya förmågor. Vill du som jag exempelvis att huvudkaraktären specialiserar sig på tvåhandssvärd och Erik på knivar går det alldeles utmärkt att fixa. Faktum är att spelet rentav uppmuntrar dig till att experimentera med olika kombinationer.

Precis som i föregångarna är det något väldigt speciellt med Dragon Quest XI, kanske är det Akira Toriyamas fantastiska design eller det faktum att världen är så rolig att bara springa runt och utforska men detta är verkligen något alldeles speciellt. Det är inte bara det bästa spelet i hela serien utan också det mest välskrivna och för egen del står detta sig som generationens bästa spel tillsammans med Bloodborne och det säger ju faktiskt en hel del. Hatten av till Yuji Horii, han har lyckats skapa ett mästerverk återigen!

Största +
Karaktärerna dryper av personlighet
Striderna är beroendeframkallande
En fantastisk värld att utforska

Största –
Vi lär antagligen behöva vänta många år på en uppföljare

10av10

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *