Recension: A Way Out

Svenske regissören Josef Fares har en minst sagt stor meritlista inom svensk film, inte bara ligger han bakom succen Jalla Jalla utan även Kopps och massa andra titlar som mer eller mindre räknas som klassiker inom sin genre. För några år sedan valde han dock att ändra inriktning och gav sig istället in i spelbranschen med titeln Brothers: A Tale of Two Sons och projektet fick minst sagt varmt mottagande. Nu är Fares tillbaks med ett nytt äventyr som den här gången har en betydligt mer hårdkokt inrikting.

A Way Out - 1
Under de timmar det tog mig och en vän att spela igenom A Way Out hann vi både skratta hysteriskt, svära, hetsa upp oss samt bli minst sagt överraskade av finalen. Att detta är ett spel från en föredetta filmregissör behövs inte många minuter för att konstatera och kameraarbetet är stundtals mästerligt utfört. På förhand trodde jag mest att tvånget att behöva spela med en vän (A Way Out går ej att spela ensam överhuvudtaget) var en gimmick, något som Fares själv använt som ett säljargument men det visar sig ganska snart att spelet inte hade kunnat fungera på något annat sätt.

Josefs bror Fares Fares spelar själv Leo, den karaktär jag valde under genomspelningen och till utseende är han nästan på pricken lik. I samband med sitt besök i fängelset träffar Leo den andra karaktären vid namn Vincent och det är då dynamik uppstår. Mycket av A Way Out bygger på samspelet mellan de två karaktärerna och deras olikheter och det är återigen här man märker att det hela faktiskt känns som att spela en film. Inledningen av spelet bygger upp denna relation och man får följa deras flykt från fängelset in i minsta detalj och trots att spelet stundtals känns överdrivet så är det aldrig helt osannolikt vad de båda går igenom.

A Way Out - 3
Samarbetet mellan dessa varierar mellan smygande, problemlösning, bilkörning, dialog och en stor dos humor och jag hade aldrig någonsin tråkigt under själva äventyret. Det finns delar i spelet som fungerar fantastiskt och det finns delar som fungerar mindre bra och till den sista kategorin hör de element som innefattar att avfyra skjutvapen. Mekaniken bakom dessa spelsekvenser känns som något från PlayStation 2-eran och även om dessa scener inte är direkt långa så stör det helhetsintrycket något då allt annat är så välgjort och genomtänkt.

Spelets stora höjdpunkt som faktiskt känns värt att nämna i den här texten är scenen när de båda vännerna anländer till ett sjukhus halvvägs in i handlingen. Denna scen tror jag kommer bli ihågkommen under många år framöver och den känns redan nu som en klassiker då de bägge tvingas fly från polisen och då det hela är gjort i en enda tagning känns det fruktansvärt genomtänkt. Här märks influenser från en lång rad olika filmer, däribland Oldboy och återigen märks det att Josef Fares är en man som verkligen älskar film.

A Way Out - 2
A Way Out känns verkligen som något jag aldrig tidigare spelat och en stor del av detta beror på samspelet mellan Leo och Vincent samt det mellan den du väljer att spela med. Det märks att Fares velat skapa något helt unikt här och med handen på hjärtat måste jag erkänna att han delvis har lyckats. Jag hoppas inte detta är det sista vi får höra från honom i spelbranschen och med ett så här genomtänkt koncept är det bara en tidsfråga innan övriga utvecklare väljer att kopiera formeln.

Största +
Samspelet mellan Leo och Vincent känns trovärdigt
Man har genuint roligt hela äventyret igenom
Bra röstskådespelare

Största –
Aningen för kort
Vapensekvenserna känns förlegade och onödiga

8av10

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/6/8/5/ps3sverige.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *