Recension: Sonic Mania

Sonic Mania

Jag har, likt många andra, en väldigt speciell relation till de första Sonic-spelen. Redan efter det andra spelet börjat intresset tryta och det kändes som om serien förlorade fokus och gjorde allting fel när den försökte följa med den tekniska utvecklingen.

Otaliga försök senare har team Sonic inte gett upp än, trots svalt mottagande från pressen. På något vänster har de ändå hållit sig flytande, och jag kan i ärlighetens namn inte förstå hur. Visst är smaken som baken, men när marknaden numera är totalt fullspäckad med bra alternativ så kan jag faktiskt inte förstå hur enbart tryggheten från ett välkänt varumärke kan sälja.

När nu 25-årsjubileumet ska firas med en tillbakablick så är det dock inte det gamla hederliga teamet som får hålla i rodret, utan Headcannon och PagodaWest Games. Det kan te sig underligt, men efter att ha spelat resultatet finns det inte så mycket att prata om längre.

Sonic Mania har en oerhört simpel historia som varken använder sig av dialoger eller röstskådespeleri. Det är tillbaka till rötterna på riktigt den här gången, och inte bara med orden som det varit under andra spel som Sega spottat ur sig. Doktor Eggman gräver upp en kaosemerald som förflyttar hjältarna mellan de olika dimensionerna och olika världarna där hejdukarna väntar. Mer avancerat än så blir det egentligen inte. Stoppa skurken, rädda dagen.

Sonic Mania GHZ2 Boss

De första banorna är dessutom nästan identiska med de första två spelen i serien, likaså musiken. Ett tag funderade jag på ifall allt jag skulle få se var alldeles för fega hyllningar till serien där utvecklarna än en gång inte vågar ta ut svängarna, men helt plötsligt börjar förändringarna träda fram. De vackra välkända pixlarna börjar blandas med nya och musikstyckena byts sakta ut för att smeka mina öron med allt nyare slingor.  Helt plötsligt är jag inte bara tillbaka i tiden då jag satt med mina polare och lirade Sonic, utan på en plats där helt nya minnen skapas, och det är där som utvecklarna verkligen lyckats. Balansen mellan att vagga in oss i nostalgi gentemot att få möta nya utmaningar samtidigt som vi ändå känner igen oss i det spel som vi lärt oss att älska. Den blå igelkotten som kunde utmana Mario på allvar är med andra ord tillbaka.

Trots det så finns det ändå små saker som kunde ha varit bättre. Speciellt i de senare banorna finns det oerhört konstiga tempoväxlingar och spelet bromsar upp emellanåt. Vissa banor känns helt plötsligt väldigt korta och bristen på alternativa vägar blir allt tydligare för att sedan återgå till det normala i den nästa banan.

Frustrerande sätt att dö på finns det fler av. Ofta dör jag utan att jag har möjlighet att göra någonting åt det, och då talar jag inte om att jag gör ett hopp på måfå och lyckas hamna på taggar. Nej, nu pratar jag om att bli klämd fastän jag inte är klämd, ramla rakt igenom material som jag borde kunna hoppa upp ur samt att fastna inne i väggar. Det sistnämnda händer inte jätteofta, men en kombination av alla dessa samt att du måste börja om 2 banor ibland gör att frustrationen kommer krypande.

För Sonic är inte alltid så lätt. Vissa partier kan vara riktigt jobbiga att klara av i den fart som vår blå igelkott gärna vill hålla. Utmaningarna är dock inte omöjliga utan kräver ofta att du har tungan rätt i mun och försöker igen.

Sonic Mania Knuckles

Det som dock gör att jag hela tiden inte blir irriterad är hur utvecklarna är helt fantastiska på att trycka på rätt knappar hos mig. Bossarna är roliga, det finns hederliga små fusk och det finns gamla ansikten som Knuckles att spela som.

För att inte tala om att spela ihop. Trots att Tails hela tiden försvinner i bakgrunden (vilket leder till hysteriska skratt, precis som förr i tiden) så är han en fantastisk boss-dödare i och med sin odödlighet. Båda spelarna känner att de tillför något och fokus ligger på det som verkligen betyder något, vilket är att ha roligt.

Sonic Mania är faktiskt ett helt fantastiskt spel som ändå kommer rätt i tiden. Spel med pixlad grafik är tidlösa och det finns fortfarande mycket att upptäcka och hitta på där för spelutvecklare. Titta bara på vågen av indie-titlar som skördat framgångar de senaste 10 åren. Med Sonic Mania har utvecklarna än en gång lagt grunden och nu gäller det bara att utveckla idén igen. Team Sonic får dock passa sig. Det finns nämligen andra som kan göra deras egna spel bättre än dem själva nu.

Största +
Musiken
Grafiken
Vinden i ansiktet

Största –
Instabil bandesign
Buggar

8av10

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *