Recension: Tales of Berseria

Jag kan villigt erkänna att jag har påbörjat flera japanska rollspel än jag har avslutat genom åren. Det var först med Persona 4 Golden (som jag kan tjata om i flera timmar) som jag tog mig igenom ett helt äventyr från början till slut. Därefter har flera titlar tillkommit men jag upplever fortfarande problem med att hitta spel i genren som verkligen fångar mig.

En av de serier som jag fastnat hårdast för är Tales of-spelen. Det hela började med PS3-titeln Tales of Xillia som slet tag i mig ordentligt med sina charmiga karaktärer och spännande narrativ. Därefter har jag sedan avverkat Tales of Graces f, Tales of Xillia 2, Tales of Symphonia, Tales of Hearts R och Tales of the Abyss. Jag har även påbörjat PS4-debuten Tales of Zestiria men har inte nått slutet än.

Berseria 1

Detta har dock inte hindrat mig från att dyka in i den senaste delen, Tales of Berseria. Detta kapitel är faktiskt en slags prequel till Tales of Zestiria då båda spelen utspelas i samma universum. Berseria utspelas dock många tusen år före händelserna i Zestiria och kan utan problem spelas som en fristående upplevelse.

I huvudrollen finner vi Velvet Crowe, en ung kvinna med ett mörkt förflutet. I spelets inledning finner vi henne inlåst i en fängelsehåla, avskärmad från omvärlden och hungrig efter hämnd. Genom en tillbakablick får vi se Velvets uppväxt efter att ondskefulla demoner invaderat världen och dödat hennes föräldrar och äldre syster. Velvet växer upp tillsammans med sin yngre bror och sin svåger, som är en exorcist, en av de få som kan bekämpa demonerna.

Den fridfulla tillvaron slås dock i spillror på ett ögonblick och Velvet finner sig själv besatt av den demoniska kraften, något som ger henne en osläckbar hunger efter demoners livsenergi. Efter händelser som jag inte skall avslöja blir hon inlåst i fängelset där vi först fått se henne.

Berseria 2

Det dröjer dock inte många timmar innan Velvet befinner sig på fri fot med en skara färgstarka biroller i släptåg. Velvet är ett trevlig avbrott från de vanligtvis väldigt muntra hjältarna i Tales of-serien och hennes underliggande vrede och nästan maniska jakt på hämnd ligger som grund för en betydligt mörkare berättelse än serien bjudit på tidigare. Även birollerna, som vid första anblick är en charmig grupp pirater, trollpackor och monster, visar sig ha oväntat djup och sina egna anledningar till att följa Velvet på hennes resa. Flera av dessa sidoberättelser målas upp via seriens traditionella “skits” och även här märks det att utvecklarna har valt en aningen dystrare ton än vanligt.

Utöver detta är det stridssystemet som har fått de största förändringarna jämfört med tidigare delar. Systemet med olika attacker kallade “Artes” finns fortfarande kvar men det hela har finslipats och strömlinjeformats och avger nu nästan mer känslan av en brawler än ett traditionellt rollspel. Striderna går fort och attackerna lika så. Det är kaotiskt, fartfyllt och otroligt underhållande att slåss i Tales of Berseria.

Faktum är att det mesta är en ren fröjd i spelet. Manuset är starkt, röstskådespelarna levererar sina repliker med inlevelse och oavsett om du väljer engelska eller japanska röster får du en riktigt bra upplevelse. Jag anser dock att JRPG:s, om möjligt, bör spelas på originalspråk. Jag uppskattar även att Tales of Berseria inte kastar tusentals sidouppdrag och timslånga quest-linjer i ansiktet på mig. Spelet är hyfsat linjärt med få möjligheter att ta mig an sidoaktiviteter som stjäl min uppmärksamhet och det är faktiskt precis vad jag är ute efter just nu. Det finns helt klart en marknad för de stora, öppna rollspelen men Tales of Berseria visar att även mer styrda upplevelser kan var minst lika underhållande.

Berseria 3

De animerade filmsekvenser som dyker upp emellanåt håller som vanligt absoluta toppklass och den audiovisuella presentationen levererar också. Jag tycker dock att miljöerna ofta känns lite väl livlösa och det märks att spelet inte pressar min PlayStation 4 till max på något sätt. Musiken är dock i vanlig ordning enastående.

Tales of Berseria bjuder på en härlig spelupplevelse med en huvudkaraktär som inledningsvis känns aningen enkelspårig med sin ilska men som snart får mig att fatta tycke för henne trots att hon egentligen inte är särskilt sympatisk. Hennes gäng av likasinnade, trasiga individer bygger snabbt bo i mitt hjärta också och jag njuter av att följa dem på deras spännande resa.

Största +
Karaktärer vars brister inte döljs
Fantastisk musik
Förbättrad stridsmekanik

Största –
Kala miljöer
Velvets kläder gör henne inga tjänster

8av10

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *