Recension: Final Fantasy XV

ffxv_01

Efter att ha väntat på mitt recensionsexemplar i cirka 2 veckor och fått se allas blandade reaktioner och samtidigt försökt undvika spoilers som om livet stod på spel så har jag äntligen fått lägga vantarna på Final Fantasy XV. Efter 10 års väntan så kan man kanske tycka att ytterligare två veckor inte är någon big deal, men jo. Speciellt när alla och dess moster har en åsikt om varför det äger/suger och hypevågen går bananas. Så nu är det äntligen min tur att få dela min åsikt till de som vill ta del!

Min bakgrund till Final Fantasy är inte samma som hos ett inbitet fan; jag har klarat ut VII, IX, X och XII. Ganska splittrat, jag klarade nästan VIII också men sista skivan (ja, ni minns när ett FF bestod av fyra cd-skivor) beslöt sig för att ge upp när jag utforskade de sista nivåerna. Jag har spelat samtliga av de andra men aldrig känt nåt drag att klara ut dem. Det som har varit lockande med Final Fantasy XV för min del är att det är en stor och öppen värld, sanslöst vackert och att Square Enix har vågat att släppa på det klassiska begreppet Fantasy och gjort det hela till en synes road trip för ett kompisgäng.

Det kan låta besynnerligt men det tilltalade mig att det helt enkelt är ett gäng kompisar som drar ut i en bil och bondar. Att de kan frammana vapen och magier ur tomma intet är bara att svälja, det är inte ett dramaspel baserad på tung verklighet liksom. Grabbarna går under namnen Noctis, som är vår protagonist, Gladius den tystlåtne bjässen, Ignis den trogne butlern och Prompto: animesnubben som försöker lite för mycket. Stereotyperna lyser starkt från första början men efter ett tag så börjar jag ändå känna att jag bondar mer och mer med dem. Enkla saker som små konversationer och animationer medan vi åker i vrålåket Regalia och hur de kommenterar varandra i strider och dylikt. Även vid camping och restaurangbesök så vilar skärmen på vännerna som helt enkelt njuter av tillvaron. Det känns uppfriskande trots att storyn blir mer och mer dramatisk ju längre man kommer.

I det stora hela så är storyn som så att Noctis är en prins som skall gifta sig med Lunafreya ifrån det rivaliserande kungadömet för att säkra en fred. Medan grabbarna är ute för att köra och möta henne så blir kungariket attackerat och allt går åt rent h-lvete. Så vid sidan av den här storyn finns det sidouppdrag som kan få en stark kontrast då det kan vara allt från skattjakt, leta stenar/föremål, jaga odjur, rida chocobos eller varför inte ta lite snygga bilder på gänget vid olika sevärdheter? Du bestämmer själv din ordning på allt och jag kunde inte sluta göra sidouppdrag även när storyn blev som mest intressant.

ffxv_02

Ditt huvudsakliga transportmedel i den öppna världen är bilen Regalia som Ignis agerar chaufför i. Du kan dock välja fast travel till alla ställen som du har besökt men allt som oftast valde jag att bara åka med och kolla runt omkring efter events eller föremål som jag kan ha missat och även passa på att shoppa potions och ingredienser. På nästan varje bensinstation kan du även köpa soundtrack till de gamla spelen som sedan kan spelas upp i bilen vilket ger en härlig nick till klassikerna. När det blir mörkt (åtminstonde i början av spelet) så fegar Ignis ur och vill helst inte köra och då är det oftast bäst att leta upp ett campingställe eller hotell för natten där du samlar upp all exp som du har tjänat in sedan din förra vilopaus. Du håvar då in exp som ökar din level, AP som låter dig förstärka attacker och dylikt, samt ökar på grabbarnas vildmarks-färdigheter så som fiske, matlagning, överlevnad och fotografering.

Nästan allt som finns att säga om Final Fantasy XV är redan ute på nätet så jag ska inte hålla kvar dig för länge. Jag har riktigt kul med spelet och kommer nog att ha det många fler timmar. Jag ser det inte som ett rent Final Fantasy i den klassiska skalan med stora äventyr utan mer som en härlig och somrig Road Trip med fyra bästa vänner. Att grafiken skär sig och fps droppar kan vara störande men inte gamebreaking, och valet att kunna använda Wait Mode i strider ger en mer taktisk edge för folk som verkligen vill ha kontroll i kaoset. Att striderna inte är turbaserade är jag också riktigt glad över; jag trivs i ett snabbt och actionfyllt kaos och Noctis förmåga att phasea och teleport era sig fungerar riktigt bra när man satt sig in i det och levererar de tunga kontringsattackerna till höger och vänster. Det som irkar mig mest efter många timmar är dock att huvudberättelsen känns väldigt hastig och hamnar lätt i skymundan mellan alla sidequests. När det börjar bli som mest intressant och jag väljer att fokusera på bara storyn ett tag så flashar den förbi riktigt hastigt innan jag hinner komma ordentligt i stämning. Karaktärer kommer och går och hinner liksom inte slå rot med resten av gänget och det är förbaskat synd, då flera av dem är väldigt intressanta. Nä, jag gillar att det finns massvis med sidequests men huvudstoryn måste ju ändå vara huvudingrediensen, speciellt i ett Final Fantasy.

ffxv_03

Kort och gott: jag har skitkul men det här är inte ett FF som borde ha tagit 10 år. Den hype kommer aldrig att leverera totalt, men för nu så rekommenderar jag att luta dig tillbaka och bara njuta av resan om du kan komma över att det är bilåkande och bonding som står i fokus framför det episka äventyret. Själv kallar jag det inte för XV längre, utan snarare Final Fantasy: Bro Trip, en inofficiell spinoff.

Största +
Vänskapen känns äkta och inte forcerat
Massvis att göra i en stor och öppen värld

Största –
FPS drops och grafiken skär sig lite
Gillar du inte att åka bil kommer du att ha riktigt tråkigt
Huvudstoryn hamnar i bakgrunden

7av10

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *