Recension: No Man’s Sky

Världsrymden är oändlig. Detta är ett faktum som är svårt att riktigt få grepp om. Utanför atmosfären på vår pyttelilla grönblå planet finns det nästintill bokstavligt talat ett oändligt antal andra världar som vi aldrig kommer att vara ens i närheten av att upptäcka. Ju mer man tänker på det desto mer häpnadsväckande blir det.

Människor har alltid fascinerats av vad som finns där ute i det stora mörka. Även Sean Murray och resten av teamet hos Hello Games har fångats av den rymdfeber som någon gång verkar drabba alla människor här i världen. Skillnaden är att Hello Games valt att försöka skapa ett eget universum.

NMS 2

No Man’s Sky är resultatet av flera års hårt arbete där studion har skapat en helt egen spelmotor med tonvis av matematiska algoritmer som gjort det möjligt att skapa en spelvärld stor som ett helt universum. Eller åtminstone en bit på vägen. No Man’s Sky innehåller nämligen fler världar än vi spelare någonsin kommer att kunna upptäcka. Faktum är att solen i vårt eget stjärnsystem kommer att hinna slockna innan vi ens hunnit nära att se allting.

Som spelare får jag upptäcka och utforska hundratusentals stjärnsystem, hitta planeter och olika varelser och jag får dessutom döpa dem alla så att om någon annan på ett mirakulöst sätt skulle hitta min planet kan de se vad jag gett namn åt.

Sett till ren teknik är No Man’s Sky årets kanske största bedrift. Det som den lilla brittiska spelstudion har lyckats med är rent makalöst. Med hjälp av matematiken har världen genererats av sig själv och Hello Games själva har inte sett ens en mikroskopisk bråkdel av vad som finns i deras spel. Även detta är en häpnadsväckande tanke.

NMS 1

No Man’s Sky levererar i mångt och mycket precis det som utvecklarna har lovat från start, nämligen en enorm (ENORM!) värld att utforska, planeter med sällsynta mineraler att samla och varelser att möta. Det råder förvisso lite delade meningar om att Hello Games ska ha missvisat fans eller rentav ljugit i sin marknadsföring gällande kontakt med andra spelare och liknande men överlag har de faktiskt skeppat ett spel som gör exakt vad det lovat.

Problemet är att det som utlovats faktiskt inte är särskilt roligt. Jag har spenderat flertalet timmar i No Man’s Sky och jag känner mig ärligt talat ganska nöjd. Efter några timmar börjar spelmekaniken upprepa sig lite väl ofta och jag upptäcker att jag gör samma sak hela tiden fast på olika planeter. Spelet saknar ordentligt mål och det finns inget egentligt narrativ som driver mig vidare utan jag är fri att göra lite som jag vill och ta dagen som den kommer.

Inget fel med det i sig men att planlöst driva runt i världsrymden i jakt på ännu en planet att döpa efter en animekaraktär eller att jaga asteroider i jakt på mineraler är bara roligt en viss tid innan jag börjar längta efter något annat. Det som inledningsvis är atmosfäriskt och nästan avkopplande blir snart utdraget och tråkigt.

NMS 3

No Man’s Sky har förmodligen lidit av att ha blivit så otroligt hypat redan från start. När Sony fick fatt i titeln och började slå på stora förväntningstrumman redan för flera år sedan började spelet vackla under sin egen hype. I slutändan står det sig som en enastående prestation på ett tekniskt plan men som något av en besvikelse rent spelmässigt. En oändlig, automatiskt genererad värld må vara lockande men i slutändan väljer jag själv att återgå till mindre världar där utvecklarna själva vet precis vad de har skapat.

Största +
Otroligt atmosfäriskt
Enastående musik
Tekniken är kort och gott makalös

Största –
Finns inte så mycket att göra
En stor värld som känns väldigt tom
Upprepande

5av10

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *