Recension: Assassin’s Creed: Rogue

Ubisoft kör dubbelt upp i år och släpper inte ett, utan två spel i Assassin’s Creed-serien. Joel har redan berättat vad han tycker om PS4-titeln Unity, men hur är det med last gen-exklusiva Rogue? Lever det upp till seriens standard eller är det ett billigt knep att roffa åt sig spelarnas pengar?

Shay Patrick Cormack är en lönnmördare. Tillsammans med sina kamrater seglar han runt på haven kring Norra Amerika och bekämpar Templars och mycket annat. Shay är dock inte helt nöjd med tillvaron. Han kritiserar sina överordnade och ifrågasätter deras agerande. Efter en katastrofal händelse vänder sig Shay mot sina bröder och systrar och ansluter sig istället till Templar-orden och tvingas jaga rätt på sina forna vänner.

AC Rogue 1Assassin’s Creed: Rogue ska ha heder för att det försöker vända på Assassin’s Creed-konceptet, som ärligt talat börjar bli lite uttjatat vid det här laget. Att få spela som en Templar låter spännande och annorlunda och skulle kunna vara den nytändning som serien behöver. Tyvärr blir det inte så. När Shay efter ett par timmar bestämmer sig för att byta sida förändras nämligen inte speciellt mycket. Förutom en ny uppsättning kläder gör jag exakt samma saker som jag gjort i alla andra Assassin’s Creed-spel. Jag klättrar, smyger och slåss i vanlig ordning.

Ubisoft har försökt sätta en spinn på det hela genom att introducera en rad nya spelelement. Under striderna på havet kan mitt fartyg numera bordas av fiender och när jag befinner mig på land måste jag vara på min vakt för att inte bli attackerad av lönnmördare som gömmer sig i buskarna. Återigen är detta nyheter som låter spännande i teori men som misslyckas med att göra någon egentlig skillnad.

När andra fartyg bordar mig måste jag snabbt döda de invaderande fienderna innan min besättning minskar för mycket i antal. Den enda skillnaden från att borda andra fartyg är vilken båt stridandet utspelas på. Och att hålla koll på gömda lönnmördare bryter av tempot och tvingar mig att spendera onödigt mycket tid på att lyssna efter viskningar och slå tillbaka fiender som med en enda attack kan stjäla nästan all min hälsa. Det känns som att Ubisoft plockat just denna mekanik från seriens flerspelarläge, som här är sorgligt frånvarande. Till och med de viskningar som hörs är tagna direkt från flerspelarläget.

AC Rogue 2Utöver detta finns det ett par små nyheter som några nya vapen och liknande men annars är Rogue extremt likt förra årets Black Flag. Faktum är att det är så likt att jag vissa stunder glömmer bort att det rör sig om ett helt nytt spel. Vissa miljöer, som de kalla nordliga haven, känns fräscha men jag blir snabbt uttråkad när jag måste spendera tid i New York från Assassin’s Creed III igen.

Rogue utspelas mellan del fyra och tre i serien och är den sista delen i Amerika-trilogin. Flera välbekanta ansikten dyker upp här och vi får bland andra återse Adéwalé från Black Flag och Haytham och Achilles från AC III. Detta hjälper till att placera spelet mer kronologiskt mellan de två tidigare delarna och vissa av dessa återseenden är riktigt trevliga.

Vad som däremot fungerar mindre bra är spelets handling. Berättelsen gör sitt bästa för att knyta ett band mellan Shay och hans vänner i Assassin-brödraskapet för att skapa en känslomässig reaktion när jag sedan tvingas konfrontera dem. Tyvärr uteblir den reaktionen då karaktärerna aldrig får tillräckligt med utrymme att utvecklas till något mer än generiska lönnmördare. Karaktärerna som dyker upp på Templar-sidan är inte bättre heller och manuset saknar verkliga historiska händelser att knyta an till på samma sätt som föregångarna.

AC Rogue 3Med det sagt är de dock inte helt frånvarande. En specifik händelse som sker ett par timmar in i spelet när Shay besöker Europa tillhör seriens mest spektakulära och intensiva. Hela sekvensen påminner faktiskt mer om Naughty Dogs Uncharted-serie än Assassin’s Creed men den är ändå höjdpunkten i ett äventyr som annars saknar riktiga toppar.

Assassin’s Creed: Rogue är dessutom inget långt spel. Det är betydligt kortare än tidigare delar och Ubisoft har försökt att spä ut speltiden genom en lång rad sidouppdrag och föremål att samla. Problemet är att jag för första gången i ett Assassin’s Creed-spel inte känner för att göra något av detta. Jag får inte den klassiska känslan av att vilja klättra upp i varje torn för att synkronisera kartan eller att spendera timmar med att jaga skatter över kartan. Istället finner jag mig själv uttråkad och sneglandes på andra spel som skriker efter min uppmärksamhet.

Rogue känns mer än något annat som en expansion till Black Flag. Grafiken är densamma, karaktärsanimationerna är i mångt och mycket exakt likadana och upplägget är nästintill oförändrat. Detta är inte helt negativt, då Black Flag var och fortfarande är ett fantastiskt spel. Är du bara ute efter mer lär du inte bli besviken på Rogue. Om du däremot förväntar dig en radikalt annorlunda upplevelse eftersom du får chansen att spela som en Templar lär du snabbt inse hur fel du har.

Det rör sig fortfarande om ett stabilt spel med mycket att göra för den som vill. Men Rogue dras med samma problem som Assassin’s Creed-spelen haft i flera år. Uppdragen där jag måste tjuvlyssna på folk är tack och lov försvunna men glitchar, haltande bilduppdatering och stundtals frustrerande kontrollschema finns fortfarande kvar. Rogue försöker hitta sin egen identitet men i slutändan är det bara en sämre version av förra årets briljanta piratäventyr. Det är inte dåligt men det är inte heller jättebra.

Största +
Den nya granatkastaren är underhållande
Nya farvatten att utforska

Största –
Extremt få nyheter
Delarna utanför Animus är tråkigare än någonsin
Att spela som Templar är som att spela som Assassin

6av10

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/6/8/5/ps3sverige.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *