Recension: Tears to Tiara II: Heir to the Overlord

tears-to-tiara-screen-1

Atlus och NIS America’s nygamla Strategy RPG har nu nått oss i Sverige på Playstation 3 och erbjuder en tung story och strategiska strider. Tyvärr så släpptes aldrig det första spelet i västvärlden, men vi får se om uppföljaren kan slå oss med häpnad med sin allvarliga ton och uppmålade värld.

Jag vill börja med att säga att det här är inte ett spel som man bara sätter sig ner en stund med – om du ska spela Tears of Tiara II så är det full hängivenhet som gäller, då det första kapitlet snittar på runt 5 timmars dialog (!) som man inte kan hoppa över med ett enda knapptryck. Visst, RPG’s brukar ha en rätt långsam start för att bygga upp sin värld och karaktärer men det här känns snudden på sinnesjukt långt. Vad som gör upplevelsen än längre är att i princip hela första kapitlet utspelar sig under ett dygn på samma ställe. Visst, vi får verkligen en insikt i hur världen ser ut och vilka dessa karaktärer är men det måste gå att visa utan att dra ut på det i timmar.

Vår huvudkaraktär Hamilcar är den sista levande arvingen till kungariket Hispania som är belägrat utav The Empire som har satt folket i hårt arbete där stryk och svält är de vanligaste straffen om någon slöar till i sitt arbete. Hispania har varit belägrat i 7 år när vi börjar följa händelserna och Hamilcar arbetar hårt tillsammans med andra att riva ner ett gammalt heligt tempel, då Empire enbart tjänar ”den sanna guden” och vill förstöra all hednisk kultur som finns i Hispania. Efter en lång dag med straffpiskningar och orättvisor så träffar vi på Tarte, en flicka som påstår sig vara Hispanias skyddsgudinna. Vi får också stifta bekantskap med en magiker som har hand om den lokala skolan, en gammal väderbiten soldat och en aspirerande ung bard. Alla vet vem Hamilcar är, men han utstrålar enbart en slags bruten känsla, snudden på galen då han inte verkar ha någon som helst tanke på att ta till våld eller starta något uppror, även när de imperiska soldaterna hånar honom öppet och smutskastar både honom och hans familj som styrde landet tidigare. Det är först efter kapitel 1 som saker och ting börjar hända och Hamilcar visar sina sanna färger (spoiler, det är ashäftigt)!

tears-to-tiara-screen-3

När man väl får spela så är det på en grid-yta likt spel som Disgaea, Fire Emblem eller Final Fantasy Tactics där det är turordning och enhetsplacering som står i centrum. Du får en mängd spelmekaniker att leka med; så som att alla enheter är försedda med ett element (vind, jord, vatten, eld samt några mer avancerade) och har då alltså passiva styrkor och svagheter hela tiden. Vi får också som i vanligt maner skills, magier och utrustning till alla enheter och dessa levlas upp indivinduellt. Något unikt för Tears to Tiara II är också att vissa karaktärer har en förmåga att använda ”Awakening” som innebär att de tar hjälp av gudar för att förstärka sig en viss tid (jag jämför det gärna med Dragon Ball’s Super Saiyan) och ändrar utseende. Skulle striden inte gå som du vill så straffas du inte alls hårt, du har nämligen möjlighet att antingen köra om hela striden eller välja att göra om en viss runda så du behöver aldrig frukta att spelet slänger tillbaka dig till senast sparade fil.

tears-to-tiara-screen-4

Hela spelet är mer eller mindre sammansatt som en riktigt lång bok med färgglada bilder till, med någon enstaka strid här och där. Det finns de som gillar att klaga på spel som exempelvis Metal Gear Solid, Heavy Rain och Yakuza för att de har sjukt långa videor och lite spel, men Tears to Tiara II tar detta till en helt ny nivå. Om du gillar att verkligen sätta dig in i en ny värld så kan det vara någonting för dig, men personligen så känns det här inte alls som ett spel. Striderna är alldeles för få jämfört med den otroliga mängd dialoger som trycks ner i halsen på dig och jag har kommit på mig själv med att gå ifrån att sitta spänt och följa varje ord till att sätta dialogen på autoplay och fiddla med mobilen istället med ett halvt öga på TV’n. Det hade inte varit lika illa om man fick några snyggt animerade scener under tiden men det är enbart en stor textruta med karaktärernas artwork i olika ansiktsuttryck som visas, samt lite olika bakgrunder.

Nej, med handen på hjärtat så läser jag hellre det här som en stor bok istället för att stirra på texten på en TV-skärm.

Största +
Striderna och Hamilcars sanna färger

Största –
Låt mig spela!

5av10

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/6/8/5/ps3sverige.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *