Recension: Tales of Xillia 2

Det har gått ett år sedan jag recenserade Tales of Xillia och tillika ett år sedan jag delade ut högsta betyg till spelet. Det har delvis varit ett år av tomhet efteråt, en känsla där jag hela tiden vill tillbaka in i spelvärlden och där jag saknar karaktärerna som jag spenderade över hundra timmar tillsammans med. När nu Tales of Xillia 2 äntligen är här känns det som att alla bitar faller på plats helt naturligt. Att starta spelet och träffa på Jude, Milla, Rowen, Elize och resten av gänget skapar den där känslan man får av att träffa en god vän som man inte sett på ett bra tag igen och den jämförelsen tycker jag sammanfattar ganska bra hur jag känner inför spelet.

Tales of Xillia - 1
Det har även gått ett år inom spelets värld och många av de karaktärer som betedde sig som barn i föregångaren har nu vuxit upp på kort tid och beter sig som vuxna (förutom Alvin då, han kommer alltid att vara infantil). Denna förändring märks främst på Elize samt Jude som nu äntligen blivit färdig med sin läkarutbildning och blivit doktor med tillhörande vit rock som utstyrsel.

När man skrapar på ytan är det inte bara karaktärerna som mognat utan även berättandet som den här gången har en mycket mörkare och mer seriös underton med händelser som man kan härröra till verkligheten. Tales of-serien har tidigare behandlat mörka ämnen så som slaveri, mänskliga förluster och utsattheten när man är annorlunda men här har Bandai Namco tagit steget fullt ut och gett sig i kasst med ett högst aktuellt ämne: terrorism.

Spelets protagonist Ludger Kresnik är en tystlåten ung man i ordets rätta bemärkelse och i spelets inledning ska han börja sin första dag på den lokala tågstationens kafeteria men saker och ting går som vanligt inte som planerat. En av stadens höjdare ska åka med tåget och det blir utsatt för en omfattande terroristattack där Ludger intet ont anande blir indragen och det visar sig snart att hans bror Julius är en av de misstänkta gärningsmännen och det är i samma veva han stöter på den mystiska flickan Elle. En rad märkliga händelser inträffar på tåget och tidslinjerna verkar dela sig i två, en där attacken avvärjs och en där den genomförs och efter att ha slagit följe med det gamla karaktärsgänget är det upp till Ludger att ta reda på vad som händer.

Efter incidenten på tåget blir dock Ludger allvarligt skadad men räddas av en mystisk organisation som verkar ha det i sitt intresse att han överlever. Den långvariga vården medför dock att Ludger dragit på sig en sjukhusräkning av slaget högre och med hans rådande ekonomi kan inte ens Lyxfällan hjälpa honom ur problemen. Det enda sättet är alltså att betala av skulden genom att ta sig an mindre uppdrag, döda starkare monster och mycket mer om man vill kunna ta sig vidare i handlingen. Det är svårt att inte dra paralleller till USA:s hårda sjukvårdsreformer och den överhängande skulden gör att man ständigt måste planera sitt äventyrande för att budgeten ska räcka till nya vapen, rustning och annat.

Tales of Xillia - 2
Det är inte bara karaktärerna som är återanvända från föregångaren utan även många av de miljöer vi lärt oss älska och om detta beror på ren lathet eller nostalgi från utvecklarnas sida tvistar de lärde om och för egen del spelar det ingen roll. När jag vandrar genom Aladhi Seahavens marknadsdistrikt eller de ödsliga fälten längs Rusalle Highroad känns det återigen som att jag hittat hem. Även om Tales of Xillia 2 mest består av gamla platser är vissa av dessa även nya som ett resultat av de teknologiska framsteg som gjordes på grund av händelserna i ettan och dessa platser är minst lika magiska som de gamla.

Något som tråkigt nog förändrats till det sämre i uppföljaren är det system med Orbs som används för att uppgradera dina karaktärer. I det första spelet användes ett rutnätsbaserat system likt det i Final Fantasy X men här kan du inte göra mycket mer än att utrusta dig med så kallade ”Extractors” och sedan utkämpa strider för att få ihop värdefulla poäng och lära dig nya egenskaper. Grundtanken är god men jämfört med ettans mer omfattande system känns det här en aning fördummat, särskilt när det kommer till en uppföljare till ett spel som antagligen de flesta intresserade redan har spelat. När så mycket annat är sig likt kunde gott det gamla uppgraderingssystemet också ha fått stanna kvar då det fungerade ypperligt redan från början.

Det är inte bara själva temat med terrorism som är nytt utan man har här även inspirerats av Telltales spel då man i handlingens gång kan göra olika val som påverkar vad som händer i dialogen. Då Ludger är menat att vara en slags avatar har han väldigt lite dialog och det mesta sträcker sig till att han grymtar ut ett ”huh?” stundtals. Karaktärsutvecklingen av Ludger består istället av vad du som spelare väljer att svara på olika frågor och även om det inte påverkar så mycket som man kan tro hjälper det till att höja den nivå av ”Affinity” som du har med vissa karaktärer. Gillar du Elize mer än Alvin? Då bör du svara till hennes fördel i dialogen. Även om jag tycker att Ludger borde haft egen dialog känns detta som en frisk fläkt för serien då det skapar känslan av att du styr handlingen åt det håll du själv vill.

Tales of Xillia - 3
Även striderna är sig lika och det rent fantastiska stridssystemet från ettan är tillbaka med skillnaden att man här dragit upp tempot ytterligare lite. Att länka samman olika ”Chain Arts” är här mycket enklare och mer lättförståeligt och attackerna är om möjligt ännu mer spektakulära denna gång. Bandai Namco har även passat på att höja svårighetsgraden ett snäpp och många av bossarna är ruskigt utmanande även för den som är välutrustad vilket gör att du måste förlita dig på taktik om du ska gå segrande ur striden.

Med facit i handen är Tales of Xillia 2 allt jag önskar mig ur en uppföljare och även om det inte är ett måste att ha spelat föregångaren rekommenderar jag det starkt om man vill få ut så mycket som möjligt av spelet. Bandai Namco och Hideo Baba har återigen skapat en helt underbar upplevelse som bara får mig att längta ännu mer tills nästa del i serien släpps!

Största +
Det är underbart att få återse de gamla karaktärerna
Stridssystemet är mer utmanande
Mörkare och mer mogen stämning

Största –
Ludger är väldigt tystlåten
Systemet för att uppgradera karaktärer är sämre

9av10

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/6/8/5/ps3sverige.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *