Recension: Castlevania: Lords of Shadow 2

Castlevania-Lords-of-Shadow-2Man kan knappt tro det men det är nästan fyra år sedan Castlevania: Lords of Shadow släpptes. Jag minns denna tid enormt väl, dels för att jag flyttade in till mitt nuvarande boende omkring denna tid samt att jag längtade efter spelet enormt mycket. Mina upplevelser med Castlevania börjar dock inte där utan när jag som yngling i sällskap av Simon Belmont stod framför den där enorma porten framför Draculas slott i det klassiska originalet. Jag har med andra ord följt serien från start och när Lords of Shadow sedan släpptes visade det sig vara en enorm besvikelse för min del.

Det fria utforskandet som präglat spelserien under det senaste decenniet var som bortblåst till förmån av en mer uppdragsliknande struktur. Detta faktum gjorde i sin tur att jag ständigt rycktes bort från spelvärlden och upplevelsen blev aldrig så pass involverande som jag hade hoppats på i förhand. Lords of Shadow var långt ifrån ett dåligt spel men det kändes verkligen inte som det Castlevania jag andats under närmare hela min livstid.

Lords of Shadow 2 - 1
Inför uppföljaren så kastades lovord på lovord från munnen på spelets producent Dave Cox. Lords of Shadow 2 skulle inte bara bli ett bättre spel utan det skulle även återgå till rötterna av vad som faktiskt är Castlevania. Jag funderade dock inte nämnvärt på detta då sådant snack oftast brukar vara tomt skryt för att bygga hype för sin egna produkt. Det var med dessa förutsättningar jag satte in spelet i konsolen och redan fem minuter in visar det sig att jag ska komma att bli kraftigt överraskad över vad herr Cox lyckats åstadkomma.

Castlevania: Lords of Shadow 2 utspelar sig flera hundra år efter händelserna i sidospåret Mirror of Fate men om du av någon anledning inte spelat föregångarna så får du allt berättat för dig i en kort men ack så ljuvlig resumé som sätter tonen direkt för äventyret. Du kan alltså utan problem skippa de tidigare spelen och ge dig i kast med tvåan omedelbart utan att riskera att inte fatta hur allt hänger ihop.

Den som kan sin historia vet dock att Gabriel Belmont offrade sin själ och blev Dracula i slutet av första spelet och det är med den premissen som äventyret nu drar igång då han blir väckt av sin son Alucard och måste stoppa Satan från att vakna upp och förslava mänskligheten ytterligare en gång. Allt är dock inte som det verkar utan när Dracula tar sina första stapplande steg ut i ösregnet så visar det sig vara nutid och bilar rullar fram längs gatorna, detta blir lite som en kontrast till den gotiska medeltidsstämning som alltid har präglat serien tidigare.

Det dröjer inte många minuter in i Draculas resa förrän referenserna till seriens trumfkort Symphony of the Night fullkomligen haglar över mig i soffan. Spelets första boss öser ur sig kända citat, ett ”Have at you!” här och ett ”Die monster, you don’t belong in this world!” där. Det är nästan skamlöst hur utvecklarna på MercurySteam lyckas få mig att rysa av välbehag genom så enkla medel men jag omfamnar dom med glädje av faktumet att de lyssnat på vad folk vill ha. Lyckligvis så lever inte Lords of Shadow 2 på gamla meriter överlag utan Cox och hans glada gäng försöker gång på gång att överraska mig som spelare med nya inslag och twister som jag inte hade en aning om skulle komma.

Lords of Shadow 2 - 2
Även om handlingen har ett stort fokus så är stridssystemet otroligt välpolerat och baserat på ren skicklighet till skillnad från en del andra spel inom samma genre. Genom att trycka på L2-knappen precis när fiendens attack träffar så kan du kontra och därmed dela ut en större mängd stryk. Den klassiska piskan är dock inte det enda vapen Dracula har med sig utan den får även sällskap av ett svärd och ett par klor som besitter olika egenskaper. Genom att attackera med svärdet får du tillbaka liv när du träffar fienderna medan klorna gör så att rustningar, sköldar med mera kan trilla av. Detta system bör inte vara helt obekant för de som spelat de senare God of War-spelen men det är ett system som fungerar alldeles utmärkt och skapar en form av risk/belöning för den som spelar.

Det är inte bara när det gäller referenser som vi hittar likheter till Symphony of the Night utan även till hur själva strukturen när det gäller utforskande är utformad. En bit in i spelet kan du utforska slottet i princip helt fritt och en del platser går ej att nå förrän du fått tag på en viss uppgradering till Dracula. Bland annat gör den klassiska ”dimman” sin efterlängtade återkomst och med den i besittning kan du med enkelhet flyga igenom galler, fläktar med mera som står i din väg. Det finns också ett flertal olika kartrum där du kan teleportera dig till olika delar av slottet för att underlätta så att det inte blir lika mycket onödigt springande.

Med facit i hand är det dock varken utforskandet eller gamla meriter som är det största paradnumret utan de helt fantastiska bosstriderna. Det är åratal sedan jag upplevde så här pass väldesignade och roliga bossar och var och en av dessa är underhållande att slåss mot. Som vanligt gäller det att hitta svaga punkter och att kunna kontra effektivt men då allt är utformat med en så perfekt fingertoppskänsla är det bara att kapitulera. Detta är fajter jag kommer bära med mig i hjärtat flera år framöver och om någon ber mig ranka mina favoritbossar om några år är jag övertygad om att Lords of Shadow 2 lär finnas på mina läppar.

Lords of Shadow 2 - 3
Allt är dock inte lika perfekt som bossarna utan det som drar ner helhetsintrycket mest är de vansinnigt onödiga smygsektionerna som ligger i bakhuvudet som ett skavsår. Vissa av spelets vakter går inte att besegra med vanliga medel utan Dracula måste förvandla sig till råtta, smyga, ta över kroppar med mera för att kunna ta sig förbi dessa. Jag förstår verkligen inte hur utvecklarna tänkte, man är Dracula och dödar allt som kommer i ens väg så varför ska man behöva smyga emellanåt? Särskilt en av dessa sektioner var extra irriterande och det är en slags labyrint där man ska gömma sig från en viss karaktär och ta sig fram till en knapp. Efter 20-talet försök låg frustrationsmätaren i topp hos mig innan jag äntligen lyckades. Det som är så störande med dessa moment är inte att utvecklarna försökt variera slagsmålen utan att det helt enkelt känns så opassande och onödigt med tanke på huvudkaraktärens bakgrund. Att bli reducerad till en råtta från att ha varit en mördarmaskin utav sällan skådat slag känns som en spark i magen. Lyckligtvis innehåller spelet bara någon halvtimma av dessa moment och tur är väl det.

Trots ovanstående fatala miss så är Castlevania: Lords of Shadow 2 ett helt fantastiskt underhållande spel och faktiskt det bästa i serien sedan Order of Ecclesia. Dave Cox och hans MercurySteam har verkligen hittat och förfinat ett koncept som fungerar och det är tråkigt att detta är det sista spelet i Lords of Shadow-serien då det inte känns som den hittat sin identitet förrän nu. Om du som jag är ett fan av serien och har önskat ett Castlevania som är mer likt de äldre spelen så kan du sluta leta nu.

Största +
Bossarna är bland de bästa någonsin
Återgår till rötterna när det gäller utforskandet
Dracula är en grym karaktär

Största –
Smygmomenten känns fruktansvärt onödiga

9av10

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/6/8/5/ps3sverige.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *