Recension: Assassin’s Creed 4: Black Flag – Freedom Cry

Assassin's-Creed-4-Black-Flag-Freedom-Cry15 år efter händelserna i Assassin’s Creed 4: Black Flag har Edward Kenways styrman Adéwalé själv blivit medlem i lönnmördarordern. Efter en olycka till havs hamnar han i Port-au-Prince, där han snabbt blir inblandad i slavarnas frihetskamp mot en ondskefull guvenör.

Freedom Cry - 3

Adéwalés berättelse under den drygt fem timmar långa nedladdningsbara kampanjen är oväntat stark, känslosam och gripande. Ubisoft visar upp mängder av hemskheter som slavar utsattes för under 1700-talet. Jag ser slavar piskas, familjer som auktioneras bort och panikslagna individer som försöker fly från sina vita herrar.

Handlingen målas förvisso upp med breda penseldrag och det hela är väldigt svart eller vitt, inte bara sett till hudfärg utan även rent moraliskt. Men samtidigt är detta ett ämne som få spel vågat ta upp tidigare. Slaveri är en av mänsklighetens hemskaste företeelser och även om Freedom Cry inte går in i ämnet på djupet är det ändå starkt att ta upp det överhuvudtaget.

Kampanjen sträcker sig över drygt fem timmar och innehåller många element från Black Flag. Jag smyger mig på intet ont anande offer, jag parkour-springer genom bebyggelse och natur och jag seglar omkring på haven. Utvecklarna har lyckats komprimera den fullständiga Assassin’s Creed-upplevelsen till en handfull timmar, men tyvärr inte helt utan att tappa vissa delar.

Freedom Cry - 2

Uppdragsdesignen känns överlag sämre än i Black Flag och kampanjen känns mer styrd och linjär än vad jag hade velat. Flera uppdrag känns som att de plockat inspiration från de äldre AC-titlarna snarare än Black Flag, vilket känns som ett litet steg tilbaka.

Dock är det inget som helst fel på huvudkaraktären. Adéwalé är karismatisk, välmenande och brutal i sin kamp. Han är beväpnad med en machete av storlek XXL och ett rejält muskedunder som har förmågan att träffa flera fiender med samma skott, i stil med en modern hagelbössa. Samtidigt känns Adéwalé som en betydligt biffigare karaktär än Edward rent fysiskt och när han vandrar fram mot ett tilltänkt offer känner jag hur hans figur och pondus sätter skräck i fienden.

Vissa stunder känns Freedom Cry mer som Quentin Tarantinos westernfilm Django Unchained, när Adéwalé slaktar sig genom horder av slavdrivare. På grund av de vapen jag har till mitt förfogande känns allting en smula mer brutalt än i Black Flag, vilket passar den överhängande tonen i denna expansion.

Freedom Cry - 1

Freedom Cry utspelas helt och hållet i Port-au-Prince och dess närmaste omgivning i Haiti och den mer kompakta kartan känns precis lagom stor för denna expansion. Staden själv är tillräckligt unik i sin design och känsla för att skilja sig från de större städerna i huvudspelet och miljöerna är lika sagolikt vackra som i Black Flag. Dock innehåller denna expansion inte lika mycket eget utforskande som Black Flag, då handlingen ständigt knuffar mig framåt.

Expansionen Freedom Cry träffar inte mitt i prick hela tiden, men den erbjuder en stark berättelse som tyvärr hålls tillbaka av vissa bakåtsträvande spelelement. Adéwalés resa är mörk, gripande och spännande, trots en stereotyp skurk och en del moraliskt predikande. Alla fans av Black Flag bör definitivt kolla in Freedom Cry.

Största +
Gripande berättelse
Allvarligt ämne som spel sällan skildrar
Fantastiska miljöer

Största –
Klyschig skurk
Ibland bakåtsträvande
För lite utforskande

8av10

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/6/8/5/ps3sverige.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *