Recension: Tales of Xillia

Tales_of_XilliaDet är närmare två år sedan Tales of Xillia släpptes i rollspelens förlovade land, Japan och först nu hittar det sig hit till våra breddgrader. Efter att troget ha följt serien genom åren och till viss del även växt upp med den så var förväntningarna självklart skyhöga och 43 timmar senare så är jag redo att fälla domen över Hideo Babas senaste spel.

Är Tales of Xillia ett av de få sista mästerverken under konsolens sista levnadsår eller förlitar det sig på samma trötta klichéer som genren så ofta plågats med? Läs vidare för en fullständig recension av ett av årets mest efterlängtade spel…

Xillia - 2
Det finns de som säger att förändring och nyskapande är spelens räddning och det finns de som påstår tvärtom, att utvecklarna borde gå tillbaks till rötterna och finna den sanna spelglädjen istället för att höja antalet polygoner och komma på nya idéer. Själv är jag en blandning av dessa två grupper, jag är av åsikten att framförallt rollspelen måste ta nya tag och vara mer vuxna i utformningen än att en ung pojke får bära hela världens öde på sina axlar. Det är först när jag får ett spel som Tales of Xillia i mina händer som jag förstår att positivt experimenterande är möjligt i en genre som mest stått och stampat på samma ställe de senaste 20 åren, det tar inte bara ut svängarna när det gäller berättandet utan även spelsystemet är förfinat till närmast perfektion. Vad som började som ett ganska simpelt stridssystem i Tales of Phantasia har nu utvecklats år efter år till ett system med nästintill samma djup som i många fightingspel, mer om detta senare.

För första gången i seriens historia så finns det nu två stycken spelbara huvudkaraktärer varav du får välja en av dessa när du startar spelet. Den manliga protagonisten Jude Mathis är en ung läkarstudent som lever ett stillsamt liv i staden Fennmont och den kvinnliga är Milla Maxwell, en kvinna som huserar fyra kraftfulla andar i sin kropp. Redan här bryter Tales of Xillia ny mark då det för en gångs skull är en ung pojke som är den bräckligaste karaktären i spelet medan Milla fullkomligt dryper av attityd och råstyrka till den grad att självaste Lightning skulle bli avundsjuk om de möttes.

Även om båda karaktärerna är med i samma spelomgång så sköts allt berättande ur den karaktärs synpunkt som du valt i början. Vissa scener är exklusiva för Jude medan vissa kräver att du spelar som Milla då karaktärerna separeras vid vissa punkter i spelet. Vill man ha hela upplevelsen så rekommenderas det helt klart att du spelar igenom spelet med både man och kvinna. Självklart är dock att inte våra huvudpersoner är ensamma på resan utan får sällskap av fyra andra färgstarka karaktärer som är så pass bra porträtterade att de skulle kunna ha huvudrollen i ett eget spel. Då jag anser att Tales of Xillia är ett spel som ni borde upptäcka själva så undviker jag därmed att berätta för mycket om handlingen men jag kan säga så mycket som att den är fantastisk och innehåller ett större antal ”twists” både här och där.

Xillia - 3
Vi har bland annat det strategiska geniet och gamlingen Rowen (min personliga favorit), en uppkäftig legosoldat vid namn Alvin samt den mystiska flickan Elize och hennes talande docka Teepo. Dockan kommer förövrigt att spela en stor roll under äventyret då den inte bara används under striderna utan även fungerar som ”comic relief” under större delen av äventyret då den reflekterar Elizes innersta tankar som hon inte vågar yttra själv. Oftast när den här typen av karaktärer introduceras så brukar det innebära att att spelaren får någon att irritera sig på men Teepo är inte spelvärldens Jar Jar Binks utan en riktigt skön krabat som fäller många kommentarer som får mig att brista ut i garv under resan.

Ett ständigt återkommande inslag i Tales of-serien har varit de korta, frivilliga scener då man trycker på Selectknappen för att karaktärerna ska ägna sig åt samtal med varandra ackompanjerat till animerade bilder och även dessa är närvarande i Xillia. I föregående spel har de inte alls varit lika välskrivna som här dock utan mest varit något man skippat eller inte varit särskilt observant vid men här känns det som att varenda liten scen skrivits med kärlek och omtanke och de bidrar dessutom med viktig dialog och karaktärsutveckling som inte presenteras annars i handlingen. Det skämtas och skojas konstant om allt mellan Judes relation till Milla och scenen när Rowen berättar om ”Bazongas” är en av spelets absoluta höjdpunkter enligt mig.

Den som spelat något av de övriga spelen i serien kommer känna igen sig direkt när det gäller striderna då själva grundprinciperna är samma. Dock har Xillia det djupaste systemet hittills då alla karaktärer kan länkas samman en och en och därmed skapa olika kedjor med förödande starka attacker. Genom att bygga upp en mätare som finns på vänstersidan av skärmen så kan man genom att trycka på R2-knappen skapa så kallade ”Chain Arts” och när mätaren är full så kan dessa länkas samman flera i rad och du kan även göra ultimata attacker vid namn ”Mystic Arts”. Låter detta rörigt? Ingen fara, du lär fatta när du spelar tack vare det intuitiva guidesystemet som hjälper dig första gången när ett nytt element introduceras. Trots snabbheten under striderna så kräver de en stor mängd taktik och planerande framför allt när det gäller de många bossarna. När jag träffade Hideo Baba, producenten för spelet, för några veckor sedan så berättade han att något av det som han var mest stolt över med spelet var att han lyckats få varje strid att kännas belönande och rolig och med facit i hand så kan jag säga att han har fått till detta med bravur.

Xillia - 4
Något jag uppskattade enormt mycket är spelets estetik och design som lyckas behålla en majestätisk känsla både i hur karaktärerna och spelets många städer är skapade. Allt ser helt enkelt så vackert ut och både den inledande staden Fennmont till stenstaden Xian Dus klippiga vyer är platser som jag mer än gärna hade besökt som semesterorter i verkligheten. Varje ny plats känns helt unik till designen och kreativiteten verkar ha gått på högvarv under hela produktionen. Inte en enda karaktär i Xillia känns det minsta överflödig och ingen plats är tråkig att besöka utan man sitter med spänning och undrar hur nästa ställe kommer att se ut. Det enda negativa är de monsterdränkta transportsträckorna mellan de nya platserna då dessa fält ser i stort sett likadana ut hela spelet igenom förutom att utvecklarna stänkt på lite snö, sand eller liknande. Dock är detta smolk i bägaren så pass litet att man har förbiseende med det när det kommer till helheten.

En vanlig ingrediens i rollspel är butikerna där man köper ny utrustning och även dessa finns självklart med i Xillia och de har fått en personlig prägel även dom då du helt enkelt inte bara kan traska in i en ny stad och vänta dig nya föremål i inventariet. Här delar alla butiker nämligen samma saker och precis som karaktärerna kan även affärerna ”gå upp i level” genom att du donerar material till dessa som kan hittas i skattkistor och fås av besegrade fiender med mera. Detta skapar en form av risk och belöningssystem då du kanske sitter och funderar över om du ska slösa alla dina intjänade mineraler på att få bättre vapen eller om du bör spara dessa till förmån för att få bättre maträtter hos kocken som ger mer livsnödvändiga erfarenhetspoäng. Detta system vill jag gärna se mer av i framtiden och jag önskar att andra, liknande titlar anammar detta då det känns betydligt mer spännande än att varje plats du besöker erbjuder nya föremål.

Xillia - 5
Många har sagt att de japanska rollspelen har lyst med sin frånvarande under den nuvarande konsolgenerationen och att de inte haft samma kvalitet som förr. Dessa tvivlare borde vara överbevisade vid det här laget då detta tillsammans med Ni no Kuni: Wrath of the White Witch är de bästa spelen i genren på många, många år. Faktum är att trots hyllandet av ovan nämnda titel från mig tidigare i år så tycker jag Tales of Xillia är till och med bättre vilket säger allt om hur mycket jag älskade spelet.

När jag efter 43 timmars spelande är färdig så önskar jag inget hellre än att få uppleva en berättelse av lika hög kvalitet igen. Jude och Millas äventyr är en resa jag aldrig kommer att glömma och tillsammans med The Last of Us och ovan nämnda Ni no Kuni: Wrath of the White Witch så är det den bästa titel som släppts till PlayStation 3 och något av konsolens magnum opus.

Sitter du här fortfarande? Ut och köp samt önska att tiden går fortare tills uppföljaren är här!

Största +
Ett underbart karaktärsgalleri
Närmast perfekt stridssystem
Enormt mycket innehåll för pengarna

Största –
Transportsträckorna mellan nya platser känns lika

10av10

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/6/8/5/ps3sverige.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *