Recension: BioShock Infinite

bioshock_infinite_v2Att det har gått sex år sedan vi först introducerades till undervattensvärlden Rapture av Ken Levine och hans glada gäng på Irrational Games kan man knappt tro då spelet har åldrats så pass väl. Originalet är en titel som gång på gång hyllats och fortfarande går varm i mångas konsoler men då det bekräftades att Levine istället bestämt sig för att skådeplatsen inför det tredje spelet ska vara i himmelen istället för under vattnet så växte hypen något enormt.

Då Infinite egentligen inte är en regelrätt uppföljare utan har en helt ny spelvärld med nya karaktärer att lära känna så var förväntningarna minst sagt enorma och den största frågan de flesta har ställt sig var om det kommer att överträffa föregångarna. Nu, sex år efter det första besöket i Rapture så får vi för första gången besöka Columbia och om ni håller i hatten ska jag berätta för er varför detta är det hetaste resmålet på länge…

BioShock Infinite - 1
Huvudpersonen den här gången är Booker DeWitt, en före detta agent inom Pinkterton som blivit skuldsatt upp över öronen till den grad att han till och med är bortom Lyxfällans räddning. Hans enda utväg blir istället att rädda flickan Elizabeth och med enbart dessa luddiga instruktioner ger han sig ut i en eka på öppet hav dit den enda ledtråden han har finns. Efter att ha klättrat upp i en gigantisk fyr och löst en enkel gåta så transporteras han via en mystisk stol rakt upp i himmelen och får för första gången skåda den majestätiska staden Columbia där största delen av spelet utspelar sig.

Den här inledningen är om möjligt ännu mer episk än då vi första gången blev presenterade till Rapture av Andrew Ryan och det märks att ambitionsnivån var ännu högre denna gång. Columbia är en av de vackraste spelvärldar jag sett och då majoriteten av alla spel har en färgskala som mestadels lutar åt det gråa hållet så är det en ren fröjd att få uppleva en så färgglad värld som snarare för tankarna till Ni no Kuni än till Battlefield 3. Redan i det första spelet så hade Irrational Games ett makalöst öga för detaljer men här har de verkligen överträffat sig själva på det området. De första 20 minuterna av BioShock Infinite är väldigt lugna och sansade och går helt enkelt ut på att du i rollen som Booker ska bekanta dig med själva staden och dess invånare.

På den inledande marknaden kan du ägna dig åt trevliga aktiviteter så som prickskytte med mera och genom att få hög poäng på dessa minispel så kan du tillskansa dig bland annat pengar som kan användas i ett senare skede. Trots enkelheten i dessa så presenterar redan dom här minispelen stora delar av det genomgående tema av bland annat fundamentalism, rasism och hur långt en fanatiker kan gå för att upprätthålla sina ideal.

På papperet så ser Columbia ut som ett paradis men det är det underliggande hotet som är så obehagligt då det bakom den vackra fasaden väntar en ondska som knappt går föreställa sig i spelsammanhang. Det tar inte många minuter efter inledningen innan Booker blir osams med den lokala polisen och måste kämpa för sitt liv på den annars så fredliga marknadsplatsen och redan från början måste du göra val som känns väldigt obehagliga och som faktiskt spelar roll.

BioShock Infinite - 3
Trots den mängd hemskheten som utspelar sig under resans gång så är BioShock Infinite också ett väldigt mysigt spel att uppleva då året 1912 som det utspelar sig under var en väldigt händelserik epok, framför allt inom musiken. Redan i föregångarna så spelade musik en stor roll men här är det mer påtagligt än tidigare då det redan i inledningen serveras en klassiker från The Beach Boys. När jag under början av spelets andra hälft vandrar in i en rökig bar i Columbias fattigare kvarter och hör Tainted Love på grammofon för att sedan gå ner i källaren och hitta en gitarr man kan spela på varpå Elizabeth ackompanjerar med sång så blir jag helt såld. Det kan hända att många av de här låtarna inte var tilltänkta ens det år spelet utspelar sig men de känns ändå väldigt passande, framför allt för mig som är ett stort fan av den äldre generationens musik.

I föregångarna fanns något som kallades för Plasmids som enkelt uttryckt var magi som spelaren kunde använda sig av för att attackera fienderna samt skapa olika fällor. I BioShock Infinite så finns dessa med också fast de har bytt namn till Vigors medan grundprincipen är densamma. Vigors är dock betydligt mer utvecklade då de kan ha flera olika användningsområden. Min personliga favorit ”Possession” gör enkelt uttryckt att en fiende börjar kämpa på din sida och attackerar dina banemän för att sedan begå självmord när de förstått vad de gjort för bus. Mångsidigheten är ett genomgående tema i Columbia och ingen av dessa Vigors är den andra lik, vad sägs om att frammana ett gäng kråkor för att förvirra dina motståndare medan du skapar ett rep gjort av vatten för att dra dom närmare dig och utdela det dödande skottet? Ja, det är precis lika underhållande som det låter och striderna är den här gången ännu mer dynamiska än vad de var i de tidigare två spelen i serien.

På förhand så har det talats mycket om hur Elizabeth kommer att vara eller inte vara i spelet och trots att hon inte är en spelbar karaktär så är hon en av de bästa ”sidekicks” jag sett på väldigt länge. Hennes röstskådespelare gör ett perfekt jobb med att illustrera karaktären på ett trovärdigt sätt och man känner hela tiden sympati för henne och vill hjälpa henne bort från hemskheterna i Columbia. Spelets antagonist, sektledaren Zachary Hale Comstock har dock helt andra planer och detta faktum är introduktionen till varför i stort sett alla vill ta livet av Booker. Comstock är en väldigt inställsam och djävulsk filur som inte råds några medel för att återigen ta tillbaks Elizabeth till fångenskap.

BioShock Infinite - 2
Förutom att ständigt kommentera situationerna som uppstår så är Elizabeth även helt ovärderligt i spelets många strider då man genom att trycka på fyrkantsknappen kan få henne att framkalla så kallade ”Tears” i spelvärlden vilket innebär att man lyfter in ett objekt, exempelvis kanontorn, vapen, hälsa och liknande från en annan värld. Du kan även frammana väggar att använda som skydd och även om detta inte går att göra på ställen annat än där det är markerat så skänker det ytterligare en dimension till de snabba och brutala eldstriderna. Booker kan inte dö i spelet utan när all hälsa är slut så hamnar du antingen på Bookers kontor varpå du kan gå ut genom en dörr och därmed förlora lite pengar och hamna på samma ställe där du stupade eller så blir du hjälpt upp från marken av Elizabeth och även detta kostar lite pengar.

Även grafiskt och ljudmässigt så tillhör BioShock Infinite det absoluta toppskiktet på PlayStation 3 och det som imponerar mest på mig är den helt fantastiska designen med alla färger och även om spelet är tekniskt avancerat så går bra design före teknik vilken dag som helst för min del. Som tidigare nämnt så är framförallt musiken helt otroligt bra och passande och jag fann mig själv stå och lyssna på grammofonerna långa stunder på vissa ställen.

Även om striderna spelar en stor roll så känns de nästintill sekundära då handlingen är så pass involverande att man vill veta vad som kommer att hända härnäst. Då de två föregångarna mest utspelade sig på instängda platser under vattnet så är BioShock Infinite raka motsatsen då det nästan hela tiden blir stridigheter på de öppna ytorna utomhus och då får Booker användning av den räls som är uppsatt mellan byggnaderna och kan med hjälp av en krok åka på dessa och spreja fienderna med kulor samtidigt. Det här rälsåkandet är vansinnigt underhållande och att svinga sig runt i himmelen mellan olika hus är en mäktig känsla som inte är vanlig att uppleva i spelsammanhang utan snarare i en Hollywoodfilm med stor budget.

BioShock - 4BioShock Infinites enda svaga sida är att äventyret är över på tok för snabbt och efter blott 10 timmar såg jag eftertexterna rulla trots att jag valde att spela på ”Hard Mode”. En del av dessa karaktärer man möter är enbart biroller som med en längre speltid hade kunnat utvecklas för att bli någonting mer men det blir helt klart ett snopet farväl. Värt att nämna är att slutet i BioShock Infinite är bland det bästa jag upplevt i spelsammanhang och det bevisar en gång för alla att spel kan vara lika intellektuellt utmanande som filmer och böcker. En sak som det första spelet var omtalat för var den ”plot twist” som inträffar i slutet och det finns med en ganska rejäl sådan även i BioShock Infinite och även om man försöker så kan man omöjligtvis gissa vad det är (tro mig, jag funderade under hela äventyret).

När spelet var slut satt jag helt hänförd över vad jag nyss hade upplevt och det tog ett tag att reflektera över mina känslor. BioShock Infinite är inte bara bättre än sina båda föregångare utan det är även ett av de bästa spelen som kommer att släppas i år, den som tvivlade kan andas ut nu med andra ord. Det är sällan vi får uppleva så här intressanta och genomtänkta världar i spelsammanhang och jag råder alla att ta chansen att utforska Columbia oavsett om ni spelat föregångarna eller inte.

Som actionspel i förstaperson så är Infinite nästintill så bra det kan bli och om man lägger på den makalösa handlingen och helt underbara karaktärer så förstår ni att detta är ett möte man bara inte kan missa om man har minsta intresse av spel!

5av5

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/6/8/5/ps3sverige.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *