Recension: Medal of Honor: Warfighter

När Danger Close bestämde sig för att återuppliva Medal of Honor-serien för lite drygt två år sedan så valde de även att byta inriktning och basera spelet på nutida bataljer istället för andra världskriget som är det mest söndermjölkade kriget i spelhistorien.

Den nya serien valde istället att fokusera på en lite annan inramning med mer realistiska karaktärer som även har ett privatliv som de måste hålla ihop när de inte är ute på uppdrag. Nu är Medal of Honor: Warfighter här och vi får återigen stifta bekantskap med Preacher och Stump men är det något som revolutionerar genren eller står serien kvar i samma träsk och trampar?


Den här gången har Danger Close valt att basera spelet på Frostbite 2-motorn som använts tidigare i Battlefield 3 och som många vet så är det en av de tekniskt mest avancerade spelmotorer som skapats. Detta gör i sin tur Medal of Honor: Warfighter till ett av de snyggaste spelen den här generationen rent grafiskt men grafiken är inte allt utan spelet måste vara kul att spela också.

När jag starter den drygt 5 timmar långa kampanjen så kastas jag direkt in i skorna på Preacher, en av förra spelets huvudkaraktärer och lugnet varar i ungefär en minut innan jag bemöts av eldgivning från alla håll och den här intensiteten varar hela spelet genom och det är knappt man hinner hämta andan mellan uppdragen.

Då Danger Close valt att konsultera riktiga militärer under utvecklingen samt basera delar av spelet på riktiga operationer så är även karaktärerna bättre designade. Under mellansekvenserna får vi följa Preacher medan han försöker fixa sitt trasiga familjeliv med fru och barn och samtidigt göra sitt bästa för att tjäna sitt land och försöka avvärja ett terroristhot som rör hela USA.

Det märks att utvecklarna varit inspirerade av populära TV-serier som Homeland och The Unit under hela familjelivsaspekten och i min mening tillför detta ett betydligt större djup till huvudkaraktären som visar att han inte bara är en mördarmaskin utan även en kärleksfull människa till sina nära och kära. Dock är detta inte helt utan problem då spelet hela tiden hoppar runt mellan olika tidsmässiga perioder och det är svårt att få en helhet kring vad som försiggår stundtals. I spelets början så spränger en självmordsbombare ett tunnelbanetåg och huvudkaraktären blir skadad i dådet och spenderar större delen av spelet på sjukhus där han tänker tillbaka på föregående uppdrag. Själva hotet mot USA är den mest intressanta delen av spelet och det är synd att Danger Close inte tagit tillvara på detta förrän i slutet av kampanjen då det hade kunnat öppna för en hel del intressanta uppdrag på amerikansk mark.


Själva uppdragen i spelet har dock enormt stor variation och under min dagslånga resa fick jag bekämpa både Islamistiska terrorister och Somaliska pirater för att skydda USA. Trots den spretiga handlingen så är uppdragen hela tiden engagerande och varierade då du ena stunden kan få utforska ett terroristiskt träningsläger (komplett med flygplan i trä och tågstation) medan du i andra stunden måste fly i en hetsig biljakt på Dubais gator i en form av minispel som för tankarna till Metal Gear Solid fast med fordon. Större delen av spelet är skriptad och allt som händer är bestämt i förväg men det gör egentligen inte särskilt mycket när uppdragen är så pass annorlunda. Totalintrycket är att det känns lite som en film av Michael Bay fast i spelform.

Frostbite 2-motorn gör som sagt underverk för den här typen av spel och Medal of Honor: Warfighter är inget undantag. Grafiken är vansinnigt detaljerad och trots allt frenetiskt som sker på skärmen samtidigt så saktar spelet aldrig ner i bilduppdatering vilket är imponerande med tanke på att PlayStation 3 i dagsläget har nästan 8 år på nacken. Det känns befriande att spelvärlden är så pass dynamisk med tanke på att nästintill alla händelser är skripade. Om du exempelvis tar skydd undan terroristerna bakom en hög träpallar så kan dessa skjutas sönder så är du blir synlig och genast måste springa och ta skydd på ett nytt ställe. En nyhet för genren är att när du springer kan du trycka på cirkel för att kasta dig framåt och glida på marken, detta är inte bara användbart utan får även dig som spelar att känna dig lite så där extra häftig.

Grafik i all ära, det är när det kommer till ljudet som det här spelet verkligen skiner, Danger Close har skapat en ljudbild som är helt makalöst realistisk och Medal of Honor: Warfighter är utan någon som helst tvekan ett av de mest imponerande spel som gjorts på den punkten! Hela tiden finns där den känsla av tyngd och dynamik både i vapnen och i explosionerna som andra spel saknar och detta medför att det känns som att man håller i ett riktigt vapen och är mitt i ett krig. Ett tips är att dra upp ljudvolymen rejält när du spelar då det är tänkt att köras på det sättet oavsett vad grannarna tycker eller ej. På ljudfronten är Medal of Honor: Warfighter rent referensmaterial som andra spel borde ta lärdom av.

I den förra delen i serien så fick Danger Close hjälp av DICE att utveckla flerspelarläget medan de den här gången fick stå på egna ben och därmed sköta den biten själva. Precis som i Battlefield 3 så används systemet Battlelog för att hålla koll på diverse statistik och framsteg du gör som soldat och det behövs verkligen.


Den största bristen i den här biten ligger i att menysystemet är så pass krångligt och omständigt helt i onödan, det är inte helt lätt att hitta bland alla val och att utrusta sin soldat med rätt prylar har aldrig varit så kryptiskt. Efter en stunds experimenterande så släpper dock de värsta farhågorna och det går hyfsat smidigt att hitta det man letar efter. Om du har mikrofon aktiverad under flerspelardelen så matchas du automatiskt med en lagkamrat som också har mikrofon om det finns en sådan, smidigt!

Överlag så fungerar Multiplayer bra och jag märkte inte av något lagg eller liknande under mina spelsessioner med läget utan det hela var en väldigt trevlig upplevelse, Electronic Arts har alltid haft bra och stabila servrar och så även den här gången. Trots detta så känns det som om någonting fattas och även fast jag låser upp nya saker i flerspelarläget så känner jag mig inte direkt jättesugen på att fortsätta i timtal.

När det kommer till kampanjen så är den en av de bästa jag haft nöjet att uppleva inom genren medan flerspelardelen som sagt lämnar en del övrigt att önska. Det mest trista i sammanhanget är att hela spelet är över efter drygt 5 timmar för den ensamme spelaren och detta är ett spel du utan tvekan kan plöja dig igenom på en dag.

Medal of Honor: Warfighter är ett välgjort och underhållande spel som dock har en del skavanker här och var och inför en eventuell uppföljare så hoppas jag att Danger Close dels utvecklar en mer omfattande kampanj samt hyr in bättre manusförfattare som skapar en helhet istället för en spretande handling som trots allt hade så många förutsättningar att bli någonting i hästväg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *