Krönika: Fightingspelens fall och uppgång

Jag minns mitt första möte med fightingspelsgenren som om det vore igår. Det var i en källare på ett köpcentrum där jag första gången såg ett lysande arkadkabinett med Street Fighter 2 och ivrig som jag var tjatade jag av min far några femkronor för att kunna testa spelet då jag i flera minuter hade stirrat på det datorstyrda introt där de olika karaktärerna presenterades.

Det magiska ögonblick då jag stoppade i mynt för första gången i den gigantiska apparaten är ett ögonblick jag förmodligen aldrig lär glömma. Jag minns att jag valde den taniga Indier som jag sedan fick lära mig hette Dhalsim, främst tror jag att jag valde honom för att jag sett att han kunde förlänga sina armar och ben ”han måste ju vara mycket bättre än de andra gubbarna då de inte hinner komma i närheten ens” tänkte jag för mig själv, ung och naiv som jag var.

Självklart gick inte mitt Dhalsimspelande som planerat utan jag fick erkänna mig besegrad ganska omedelbart då jag inte hade en aning om hur man kontrollerade arkadstickan eller vilka knappar jag skulle trycka på, detta var innan begrepp som Hadouken och Shoryuken blev fastetsade i min näthinna. Jag tiggde genast fler mynt och fick en chans till, även denna gång valde jag Dhalsim och än en gång så blev jag nästintill förolämpad av den datorstyrda motståndaren.

Jag gick från arkadhallen och jag minns att jag aldrig blivit så imponerad av ett spel innan, varken grafiskt eller spelmässigt och jag trodde aldrig att jag skulle kunna få den här upplevelsen levererad till familjens vardagsrum. Det dröjde dock bara ett tag innan de första nyheterna om Street Fighter 2 till Super Nintendo fångade mina nyfikna ögon i en speltidning som fanns på den tiden.

Så kom dagen då min far kom hem med ett exemplar av Street Fighter 2 samt en speciell tidning som utformats (på Svenska!) för att ge inblick i hur de olika kämparna fungerade och vilka specialrörelser de kunde göra. Jag minns att det stod att Ryus såkallade Shoryuken (eller ”Dragon Punch” som denna bilaga kallade rörelsen) sannerligen inte var någonting för nybörjare utan att det var en rörelse som krävde att man bemästrade kontrollen perfekt för att utföra.

De följande dagarna gick ut på att sitta i Versus Mode och försöka sätta denna då jag fått reda på att en klasskamrats storebror minsann hade lyckats och även klarat spelet på den värsta svårighetsgraden utan att dö och därmed låst upp M. Bison som spelbar karaktär (på den tiden såg man upp mot de äldre och trodde naivt på alla felaktiga rykten). Denna storebror träffade jag aldrig, jag hörde dock nya historier om honom titt som tätt och han var otvivelaktigt lite av en idol för mig innan Daigo Umehara ens var påtänkt.

Det släpptes fler fightingspel efter Street Fighter 2, däribland Mortal Kombat som jag även det har många minnen ifrån, då främst tvåan som min far hyrde till mig i den lokala videobutiken trots alla våldsamheter som på den tiden var ett kontroversiellt ämne. Efter dessa titlar stannade dock mitt och omvärldens intresse upp för genren totalt då alla spel tycktes vara en upprepning på framgångarna med Street Fighter 2.

År 2000 släpptes Dreamcast, en konsol som blandade friskt mellan toppmoderna, nyskapande spel med monstergrafik och äldre, retrodoftande titlar som tog spelandet tillbaks till rötterna och den konsolen blev lite av en nystart för fightingspelsgenren som varit i stort sett död i många år. Efter otaliga uppgraderingar av Street Fighter 2 så släpptes äntligen trean som även det fick ett nästintill lika stort antal uppgraderingar men ett fantastiskt spel var det utan tvekan om än svårspelat med Dreamcasthandkontrollen. Mitt intresse var vid liv igen under en kort period under denna tidsera men dog återigen då ingen av mina bekanta hade det minsta intresse i genren och det kom att dröja många år innan det vaknade igen för mig och omvärlden.

Nio år senare släpptes Street Fighter IV och det var efter påtryckningar från Yoshinori Ono som länge velat göra en ny del i serien och han hoppades att genom de olika nätverkstjänsterna på de moderna konsolerna att genren skulle få en nytändning. Nu så här i efterhand så var Street Fighter IV en ren chansning som lika gärna kunde gjort att Capcom gått back ett större antal miljoner och lyckligtvis blev så inte fallet.

Efter att ha förbokat spelet med mina barndomsminnen i bakhuvudet så tog jag även steget att införskaffa en arkadsticka lagom till spelets release och trots att många sagt att inlärningskurvan var hög så hade jag inga större problem då jag inte rört en Dual Shock i fightingspelssammanhang innan. När jag väl hade lärt mig grunderna i spelet så kände jag plötsligt samma känsla som första gången jag stod i arkadhallen som yngling.

Från att vara en smal genre med få spelare så har fightingspelen verkligen vuxit till enorma proportioner och det finns både diverse föreningar i Sverige som träffas och ägnar sig åt den ädla sporten och stora turneringar med enorma prispengar anordnas årligen. Genren har alltså aldrig varit större och med titlar som Persona 4: Arena med flera längs horisonten och ett stort sett redan bekräftat Street Fighter V så lär den växa ytterligare och förhoppningsvis aldrig mer få sådana svackor som i början av 2000-talet.

Steget från att ha stått ensam i en källarlokal och ha matat in mynt i en maskin till att på senare år ha träffat flera av mina närmsta vänner genom genren bevisar om något dess storhet! Många tycks vara avskräckta av genren då den är ganska svår att komma in i men jag lovar, ge den en chans, ni kommer att tacka mig sedan!

Jag kommer dock aldrig någonsin att förlåta Dhalsims svek och stöld av mina fickpengar!

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/6/8/5/ps3sverige.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *