När jag för första gången startade Rayman Origins på min nyköpta PlayStation Vita så var min första tanke ungefär vad som pågått i huvuddesignern Michel Ancels huvud. Hela estetiken i spelet är fullkomligt vansinnig och strider i princip mot allt inom modern speldesign. Att skapa ett tvådimensionellt plattformsspel år 2012 är enligt många förlegat då konsolerna klarar av så pass avancerad 3D-grafik, själv är jag dock av en helt annan uppfattning, nämligen att 3D har varit lite av en förbannelse för genren. Hur står sig då Rayman Origins i konkurrensen mot övriga plattformare? Läs vidare så får du svaret…

Handling och omgivning

Själva storyn i spelet är precis lika vansinnig som designen, om inte värre. Rayman och hans vänner sitter i ett enormt, snarkande träd och äter frukt och för allmänt oväsen. Detta gillar dock inte en ondskefull häxa som bor i närheten och störs av ljudet och därmed bestämmer hon sig för att kidnappa Raymans polare och låsa in dom i burar samt skicka en hord med ondskefulla fåglar och andra otyg efter Rayman.

Ja, ni läste rätt, så enkel och så genial i sin enkelhet är handlingen i Rayman Origins. Här slipper vi CGI-sekvenser på flera timmar och onödigt tal, detta är ren oförfalskad plattformsglädje som varar i massor av timmar.

Själva designen är svår att beskriva även om den har en hel del gemensamt med den så kallade cel-shadingtekniken som använts i bland annat Jet Set Radio. Den är dock betydligt mer psykadelisk och flummig än så. Om konstnärerna Salvador Dali och Alex Grey hade bestämt sig för att skapa ett spel så hade resultatet förmodligen blivit något som liknar Rayman Origins. Personligen älskar jag den estetiska formen även om kanske inte alla uppskattar den.

Grafik och ljud

Grafiken är i min mening så pass bra som den kan bli i en 2D-titel, klara färger varieras med mysiga bakgrunder och det är inga som helst problem att skilja huvudkaraktären från vad som är fiender och vad som är saker som kan plockas upp på vägen. För min del hade gärna fler spel fått ha den här typen av grafik. Rayman Origins skänker någon form av mysig känsla inom mig när jag spelar det, jag blir helt enkelt glad av spelet och det är få titlar som klarar av att förmedla den känslan på det sättet.

Den ljudmässiga biten är precis lika galen som resten av spelet, redan på titelskärmen bjuds vi på banjoinfluerad musik som för tankarna till “Den Sista Färden” och i det spåret fortsätter det. Musiken är även en stor del av spelupplevelsen som i exempelvis den andra världen där Rayman flyger genom luften på en stor orm som består av en flöjt. När man går fram och tillbaka på ormen så spelas en melodi av de olika flöjttonerna. Samma sak när man plockar upp de såkallade Lums som ligger spridda över banorna och som behövs för att låsa upp extra nivåer.

Kontroll och styrning

Även här upplevde jag inte några problem. Från början så är Raymans olika förmågor begränsade och han kan inte försvara sig på annat sätt än att hoppa på sina fiender likt en viss Italiensk rörmokare. Det dröjer dock inte länge förrän man befriar en slags fe som sitter inspärrad i bur och som lär Rayman att slåss med händerna. För varje värld så finns det en ny fe att befria som i sin tur ger nya egenskaper, bland annat att man kan sväva genom att hålla inne X-knappen.

Något jag verkligen uppskattade var att Rayman Origins inte har den påtvingade funktionen att man måste använda touchskärmen på sin PlayStation Vita som många andra av releasespelen har. Du kan spela hela spelet med de vanliga knapparna och den enda funktionen skärmen tillför är att du kan “nypa” på den för att zooma in på banorna, något som väldigt sällan är nödvändigt då den dynamiska kameran sköter jobbet på ett förträffligt sätt.

Rayman Origins finns även till PlayStation 3 och där har spelet ett Co-Op läge vilket är något som saknas i versionen till PlayStation Vita. Detta tyckte jag var lite synd då spelet i princip är uppbyggt för att kunna spelas av flera personer. Visst, du kan inte dela skärmen på konsolen av förklarliga skäl men att inte inkludera Co-Op via PlayStation Network tyckte jag var i snålaste laget.

Dock är spelet som gjort för en bärbar konsol då det är enkelt att spela någon bana då och då under exempelvis en tågresa, det är inga dialoger du behöver ta dig igenom utan hela spelet är fruktansvärt lättillgängligt för så väl gammal som ung.

Slutsats

Rayman Origins innehåller precis allt jag älskar med plattformsspel, bra kontroll, stor utmaning, mycket extrasaker att plocka upp, älskvärda karaktärer och bra symbios mellan grafik och musik. Enligt min uppfattning så är det minst lika bra som spelen på en konkurrerande konsol med en viss rörmokare i spetsen och det tycker jag säger allt!

Det enda smutset i bägaren är som sagt att man bara kan spela själv, det enda nätverksstödet är att man kan ladda ner så kallad “spökdata” vilket innebär att du kan slå andra personers tider på de olika banorna vilket är i snålaste laget.

Vill du ha ett plattformsspel som räcker länge så är Rayman Origins ett givet val till din PlayStation Vita. Jag som är 28 år fann stor glädje i spelet vilket är ett tecken på att det är roande för folk i alla åldrar vilket man inte kan säga om många andra spel.