Recension: White Knight Chronicles 2

För ungefär tretton år sedan fick jag ett Playstation i julklapp av min morfar. Det blev startskottet i ett långt vurmande för Sonys mästerliga plattform. Men det var inte bara varumärket i sig som var nytt utan jag introducerades till en massa nya genrer som har definierat den spelare jag är idag. En av dessa var givetvis JRPG, japanska rollspel.

Den genren dominerades av Squaresoft (SquareEnix) och deras Chrono och Final Fantasy serie ändå sedan Supernintendo-tiden. Men tiderna förändras och i takt med att SquareEnix desperat försöker förnya sig väljer andra utvecklare bara att bara ge spelarna vad de vill ha. Level-5 är ett av de senare för deras White Knight Chronicles-serien är en frisk fläkt av bakåtsträvan.

…en frisk fläkt av bakåtsträvan.

Jag satt och läste en känd kvällstidning för ett par veckor sedan och blev väldigt imponerad av en recension av just White Knight Chronicles 2 som skrivits av en herr Högberg. Inte för att tidningen i sig har någon som helst trovärdighet men den här recensionen roade mig ovanligt. På 251 ord har recensenten lyckats spy gala över spelet utan att för den saken skulle prata om spelet överhuvudtaget och de få gånger han nämner spelet upptäcker man att han troligtvis inte spelat spelet överhuvudtaget utan ventilerar istället sin bitterhet över Sony eller genren i allmänhet. Nej Jonas, det är inte ett online-rollspel, nej Jonas spelet hatar inte alls dig som inte ”nördar ner sig i statistik, komplicerade attacksystem” och slutligen, jo det finns mer än nog hjälp på traven.

Detta var en oortodox början på en recension, jag vet och jag ber om ursäkt för detta, men nu kör vi. White Knight Chronicles var ett spel som spelare runt om i världen bönade och bad om efter att spelet gjort succé i Japan, men en väldigt sen USA lansering och en ännu senare Europalansering gjorde att spelet inte riktigt nåde den publik det borde. Detta har inte passerat utvecklarna Level-5 förbi och i och med deras lansering av White Knight Chronicles 2 har man valt att kasta med hela första spelet på köpet. Ettan har fått sig ett ordentligt ansiktslyft både grafiskt och spelmässigt, nästan alla nyheter ifrån tvåan har applicerats på första spelet så även de som redan lirat igenom ettan har mycket att vinna på att börja från början. Att utvecklarna väljer att kasta med föregångaren i lanseringen av den senaste titel är verkligen något unikt även om det finns en baktanke. Del två börjar ganska precis efter att första spelet tagit slut och detta innebär att man snabbare kan fortsätta handlingen utan att behöva spilla tid på tillbaka blickar och timmar av introduktion. Det är med andra ord inte rekommenderat att början del två direkt, på samma sätt som man inte bör hoppa över första delen i en bok eller film-serie. Ganska logisk egentligen och tacksamt då 20-30 extra speltimmar inte skadar.

Handling och omgivning

White Knight Chronicles 2 fortsätter som sagt direkt efter första spelets slut och då första spelet faktiskt följer med så måste jag vara enormt försiktig med att avslöja för mycket om handlingen. Spelet kretsar kring den föräldrar lösa pojken Leonard och hans vänner. Leonard är en vanlig springpojke men väljs ganska oväntat ut som herre över en urgammal kraft som kallas Knights. Det är helt enkelt en enorm riddare med enorma krafter och kan liknas vid summons i Final Fantasy-serien. Leonard kastas in i en maktkamp och får uppleva ett äventyr i stor skala med allt ifrån en enorm ”sköldpadda” med en hel stad på ryggen till episka strider med andra Knights och andra frammanade monster.

Del två slutar bokstavligen där första spelet slutar även om du rör dig lite mer österut till att börja med så gäller det att denna gång återvända till Balandor, där första spelet började. Man återanvänder alltså många områden och lägger till ett par nya så som skogarna kring Faria. Faria spelar dessutom en betydligt större roll i andra spelet än i första och man får göra bekantskap med ett folk som jag vill beskriva som ryska skogsalver med asiatiska inslag. Faria har drabbats av ett inbördeskrig efter att deras ledare förgicks i första spelet och deras urfader Yggdra håller på att dö. Yggdra håller förutom erfarenheter ifrån miljoner år tillbaka även den femte och sista riddaren i sin väldiga kropp, men det är lite mer komplicerat än man först kan tro att komma åt den rackaren. Med hjälp av en bok ska du återuppleva händelser ifrån första spelet i ett försök att förändra historiens gång. Här kommer egentligen min första kritik mot spelet, utvecklarna har gjort det lite enkelt för sig själva genom att återanvända så mycket ifrån ettan för att berätta tvåan vilket till en början känns lite snopet. I deras försvar har floran av monster uppdateras en aning och en del nya element har introducerats till kompotten så som speciella föremål på slagfältet som du ska hitta och förstöra eller inta för att driva handlingen vidare. Ett gäng nya förmågor har lagts till och möjligheten att förflytta dig direkt till olika områden via en världskarta är välkomna förbättringar som snabbar upp spelet lite grann och räddaren ur allt för mycket meningslösa strider för att ta sig mellan punkt A och B. Väljer man att importera sin sparfil ifrån första spelet kommer man behöva sätta om alla sina förmågor då dessa förändrats en del sen sist, men väljer man att spela igenom första spelet som ligger på samma skiva så kommer detta inte vara nödvändigt då samma förbättringar och förändringar gjorts på denna version också.

Ett mycket roligt inslag i White Knight Chronicles-serien är Georama, ett system som ärvts ifrån den fantastiska Dark Cloud-serien ifrån samma utvecklare. Genom att samla material under sina resor kan man bygga upp en egen by för att sedan övertala invånarna i de olika städerna du besöker att flytta dit. Beroende på invånarnas yrken kommer diverse vapen och förnödenheter att produceras till försäljning, både för dig och för besökande spelare i spelets flerspelarläge. Din by fungerar även som lobby mellan uppdragen ni ger er ut på, mer om detta senare.

Georama tillsammans med det nya ärende systemet gör att spelaren hela tiden har någonting att syssla med och en motivation att samla material, pengar eller försöka kombinera samman bättre och coolare utrustning till sina gruppmedlemmar.

Grafik och ljud

Grafiken i White Knight Chronicles 2 har fått sig en ganska ordentlig uppgradering och texturerna samt modellerna känns betydligt snyggare än tidigare även om spelet är långt ifrån lika snyggt som t.ex. Final Fantasy XIII. Spelet har en tecknad känsla och även om miljöerna är aningen mörkare än i föregångaren så är det väldigt mysiga områden du besöker och tillsammans med stämningsfull musik gör detta White Knight Chronicles 2 till en trevlig upplevelse, även om fans av mer västerländska rollspel, typ Dragon Age, kan uppleva det som lite för fluffigt.

Kontroller och styrning

Spelsystemet i White Knight Chronicles-serien kan ses som lite rörigt till en början men är faktiskt väldigt enkelt. Det finns tre typer av attacker, slice, piercing eller blunt och olika vapen är bättre på det ena eller det andra och inte helt oväntat finns det även fiender som är starkare och svagare mot dessa attacker. Använder du vanligt svärd och sköld kan du utföra alla tre attacktyper, men väljer du t.ex. pilbåge så är det piercing som gäller för hela slanten. I takt med att du går upp i nivå kommer du sedan kunna låsa upp mer avancerade former av attacker, men de bygger fortfarande på de tre grundtyperna. Magi i spelet fungerar på liknande sätt, det finns fyra element och deras styrkor/svagheter ska matchas mot fiendernas. Slutligen finns även möjligheten att kombinera ihop attackerna för att skapa kombinationer (”Combos”), något som inte på något sätt är ett krav och jag klarade båda spelen utan att utföra mer än en combo.

När spelaren befinner sig ute i världen finns en massa fiender sprida över områdena och man kan välja att försöka undvika dem helt eller anfalla dem rakt på. När huvudpersonen drar sitt vapen eller fienden anfaller dig inleds striden och detta sker i realtid med inslag av klassisk turordningsbaserat rollspel. En klocka i form av en cirkel visar när den karaktär du kontrollerar ska få agera och under väntetiden kan du välja ut en lämplig attack att utföra. När cirkeln är full trycker man på X och handlingen utförs. Ju lättare utrustning man har desto snabbare fylls cirkeln i och ju snabbare kan man agera, men lättare utrusning betyder också att du lättare slåss omkull av större fiender och du gör mindre skada. En avvägning krävs alltså mellan snabbhet och skada, men systemet är väldigt enkelt då all utrustning är märkt med light/medium/heavy.

Även om du har mycket bra kontroll över den karaktär du kontrollerar så tycker jag inte du har någon som helst kontroll över dina medhjälpare. Du kan visserligen ställa in enklare förhållningssätt; om de ska hela eller attackera först. Men jämför man med t.ex. Final Fantasy XII så känns gambit-system betydligt mer kompetent för att forma dina medspelare. Även om du lätt lär dig vilka attacker som ska användas mot vilka fiender tycks dina medhjälpare aktivt välja fel och det är ganska sällan de gör ”rätt”.

Multiplayer

Även om herr Högberg påstår att White Knight Chronicles 2 är ett onlinerollspel så är detta långt ifrån sant. Fokus i spelet ligger helt klart på kampanjen och även om dina multiplayer avatar integreras i handlingen och visa uppdateringar i din Georama kräver att du spelar med vänner online så är flerspelarläget inte vitalt för spelet. Med detta sagt så måste jag ändå påstå att det är ett fantastiskt smart sätt och blanda kampanj och multiplayer. När du startar spelet, oavsett om det är första eller andra, så får du möjligheten att skapa en avatar. Den avataren glider med Leonard och c:o  som en stum medhjälpare som håller sig utanför diskussioner men berikar spelet med korkade miner och sin förmåga att alltid vara med i bild. Du kan alltså välja att använda din avatar med ditt vanliga party och låta denne gå upp i nivå precis som alla andra, i städerna kan man sedan köpa uppdrag som endast avataren kan utföra via din egen byggda by. Väl i byn kan du nu bjuda in eller bjudas in till kompisars byar för att utföra dessa uppdrag med allt vad detta innebär. De levels som du uppnår i flerspelarläget överförs även till kampanjen och allt du plockar upp får du med dig. Flerspelarläget berikar alltså kampanj-läget men definierar det inte, något man borde förstått om man faktiskt spelat spelet, hint hint.

Fienderna i flerspelarläget är givetvis svårare än i kampanjen men till skillnad ifrån första spelet så kan du nu samla ihop totalt sex spelare för att tillsammans utföra uppdragen samt att även din avatar kan få en Knight för användning i dessa uppdrag. Detta ända minuset som jag måste ge flerspelarläget är kravet på ett GeoNet Pass som måste köpas via store för att spelaren ska kunna spela online. En sådan följer givetvis med nya spel men köper du begagnat är det 90kr som gäller, inte mycket pengar direkt men jag ogillar skarp spelutvecklarnas häxjakt på oss spelare. Ush och tvi.

Slutsats

Vad ska man då säga om White Knight Chronicles 2? Prisvärt är nog ett ganska bra ord att använda. Även om del två ”fuskar” lite genom att återanvända mycket att områdena ifrån första spelet så är det väldigt mycket nytt material man får för pengarna och med tanke på hur fantastiskt mycket bättre första spelet blir med dessa förbättringar kan jag inte annat än rekommendera spelet starkt. Handligen lämnar en del att önska, karaktärerna är lite stereotypa och antalet olika fiendetyper är ganska begränsat, men trotts detta är det är underhållande spel med massor att göra och ett flerspelarläge som håller liv i spelet även efter kampanjens slut. Betyget blir en

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/6/8/5/ps3sverige.se/httpd.www/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *